Vad konstig du är, sa min älskade. Jag är glad, svarade jag skamset. Glad mitt i blanka vardagen. Nyss hade jag slagit upp ordet prosaisk i Svenska akademins ordlista. "Vardaglig, torr, platt" stod det. Alltså. Glad mitt i blanka vardagen.
Klart opassande.
Ordförklaringen måste ha skrivits av någon, som ännu inte haft sin första panikångestattack. Jag hade min, i form av en inbillad hjärtinfarkt, för ett halvår sedan. Dessförinnan var även min vardag torr och platt. Livet hade förvandlats till en transportsträcka. Stort och smått, semesterresor och tandborstning, tog jag mig genom med stress i kroppen. Förmågan att koppla av var förlorad. Ständigt drev jag på mig själv från morgon till kväll. Sju dagar i veckan. Även utan tvingande yttre anledning. Ständigt på språng ..... men vart ?
Min kris gav bara ett omedelbart besked, som med fruktansvärd kraft genomskalv hela min varelse. Så småningom kom jag att inse att psykoanalytikern Rollo May har rätt, när han i boken "Ropet på myten" lovordar vardagen och Sisyfosmyten. Liksom solen stiger och sjunker varje dag, rullar Sisyfos sin sten uppför kullen, bara för att se den rulla ner igen. Han ger aldrig upp utan ägnar sig ständigt åt att skapa ett bättre liv. Albert Camus skriver om Sisyfos: Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.
Nu denna ljuva majdag lämnade familjen mig för en eftermiddag. Först sov jag ett par timmar. Sen steg jag inte upp. Läste inte tidningen. Klippte inte gräset. Rensade inte rabatten. Skrev inte brevet. Tvättade inte håret. Satte inte på radion. Njöt inte vårsolen. Jag låg kvar i sängen. Mindes att Per Ragnar skrev någonstans att några minuter varje dag bör ägnas åt stilla eftertanke. Gärna på döden.
Jag tog en två timmars överdos. Jag tänkte på döden. Jag tänkte på gravsten och aska. Jag tänkte på livet utan mig. Så småningom dök en hädisk tanke upp: Jag är nöjd med mitt liv. Det var ingen liknöjd, oengagerad tanke, utan ett stridsrop. Missnöjet företräder i bästa fall ett väsentligt särintresse, men leder oftare till magsurt gnäll. Den nöjdes engagemang är oförtröttligt. Målets sötma finns redan i hans gom. Han har lärt sig skilja mellan vin och vatten.
Vi lever i en häxkittel av produktion, konsumtion och prestation. När jag trycker på tangentkappen sker en omedelbar utmatning på bildskärmen. På samma sätt blir våra liv en serie allt snabbare in- och utmatningar. Vad händer i vårt inre, vårt jag mellan dessa ständiga in- och utmatningar?
Reflektionen; eftertanken är satt på undantag i vår kultur. För min del krävdes en livskris för att jag skulle återfå förmågan att sjunga vardagens lov, i varje por njuta vårens ankomst och alla naturens skiftningar samt finna ro och vila i mitt arbete och liv.
Farshult 23-30 maj 1995
Torbjörn Gustavsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar