Det har hänt vidunderliga saker.
Även om den starkaste upplevelsen nu lagt sig något, så har jag uppnått en oåterkallerlig insikt av djuppsykologisk karaktär. Jag fick kontakt med det lilla oälskade barnet inom mej.
En rejäl influensa utlöste det hela, men den stora terapeuten var min dotter,5år. Hon hade en tid skrivit lappar till mej: PAPAJAÄLSKADEJ, vars djupare innebörd jag då inte förstod, men när jag var sjuk, blev även min dotter sjuk. En natt fick hon en feberkramp, fast det begrep inte jag, som trodde att hon satt något i halsen och höll på att kvävas, eftersom hon satt och åt fil m musli när det hände.
Jag rusade upp, bar henne upp och ner och dunkade henne i ryggen. Resultatlöst! Jag var övertygad att hon skulle dö, men när krampen var över, levde hon. Ur denna känslomässiga berg- och dalbana, strömmade någon dag senare in i mitt medvetande: ETT BARN ÄLSKAR SINA FÖRÄLDRAR TOTALT OCH ORESERVERAT (Har inget val). När jag uppfylldes av denna känsla, upptäckte jag mitt inre oälskade barn, som hindrat mej att ta till mej mitt barns kärlek: Detta mitt lilla inre oälskade barn vågade inte ta till sig kärleken, eftersom det kände sig oälskat.(Varför det känner sig oälskat vet jag inte) Det vågar inte lita på, ta till sig kärleken, har blivit sviket, känner sig inte värt att älskas. Och detta sitter djupt ner i det omedvetna, men har i hög grad styrt mitt vuxna liv, som också länge handlade om att bekräfta det inre barnets bild av sig själv som oälskat.
Någon som saknar liknande upplevelse kan säja att detta är flum, men det är fakta som förklarar mycket och insikten har förändrat mej radikalt på ett känslomässigt plan. Med denna nya insikt såg jag på teckningar min dotter gjort, som hänger i vårt sovrum. Ett år har de suttit på väggen. En figur har två par armar, ett par med taggar. Plötsligt ser jag att det är mej hon har ritat av. Min ytkärlek har åtföljts av en djupare aggression (som jag oftast har hållit tillbaka, mestadels inte ens varit medveten om), ty hon har konkurrerat med mitt inre oälskade barn, som har tre tydliga drag:
- Det försöker vara till lags för att få kärlek, men innerst inne vet det att det kommer att bli besviket (rädslan för det är iallafall stark). Här ligger aggressionen på lut.
- Eftersom det vet att det kommer att bli besviket, har mitt inre barn/jag inte vågat ta till mig min frus och min dotters kärlek. Den stämmer inte med det inre oälskade barnets självbild. I stället har jag hetsigt jagat vidare efter kärlek där den är närmast omöjlig att finna. (Vad kan vara bättre än att vara lärare i det sammanhanget!) Mitt intensiva leverne har alltså i första hand inte varit ett sätt att fly dödsångest, vilket var min förra insikt, utan främst mitt inre oälskade barns jakt efter kärlek.
- För det tredje behöver barnet trösta sig. Jag har längtat hemifrån, efter ett biobesök, en egen cykeltur, att sjunka ner framför ett dåligt TV-program, när övriga familjen har somnat. Jag har ätit för mycket och tröstätit godis. Detta tröstande har fått skuldkänslor att växa och kolliderat med behovet att vara till lags.
Sedan detta togs upp i mitt medvetande har det bara funnits kärlek, total och ogrumlad för min familj. (Jag förstår plötsligt vad den kristna frälsningsupplevelsen handlar om.) Nej, inte helt sant. Det fanns ett steg emellan. Dan efter att jag fått insikten, kände jag att jag förlorat kontakten med mitt oälskade barn och den djupa, äkta kärleken. Snabbt skyndade jag till husläkare Peter för att få remiss till en terapeut, men samtalet med honom öppnade kontakten igen. När jag kom hem, grät jag ordentligt. Oh, vad skönt!
En blandning av sorg över mitt oälskade inre barn och glädje över min fru och dotters kärlek vällde ur mej. Så ser resan jag påbörjat ut hittillls. Naturligtvis vill jag vidare. Hur och när uppkom mitt inre oälskade barn? Varför sörjde jag inte mina föräldrars död ? Att pappa hade detta oälskade barn inom sig är jag övertygad om. Och det går i arv. Osvikligt om man inte kan plocka fram barnet, dess sorg och smärta och sedan hela det med kärlek här och nu.
Jag har fått mer av det inre lugn, jag jagat efter, men fann först när jag stannade upp och öppnade mitt hjärta för mitt barns kärlek. Jag skulle kunna brista ut i lovsång till barnen, som vi lönar så illa, fast de sitter inne med sanningen om oss, som vi senare lär oss dölja. Det är en kuslig sanning att många oälskade män (och kvinnor) kommer långt i sin fåfänga kärleksjakt. De styr och ställer över världens öden. De besitter jorden, men djupt nere i deras omedvetna sitter ett oälskat barn och gråter.
Nu låter det som jag tolkar in hela världshistorien i mitt nyvunna perspektiv. Så är det naturligtvis inte, men det hör till bilden.
Jag har fortsatt min inre resa. I skrivande stund känns den som det viktigaste och omistligaste mitt liv hittills bjudit. Men mycken gråt är ännu ogråten.
Tobbe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar