Vårvintern 1997 upptäckte jag mitt sårade inre barn. Hösten 1998 läste jag John Bradshaws bok "Frigör barnet inom dig" och förstod att mina värsta sår härrör från min spädbarnstid. Under det senaste året har detta tydligt bekräftats genom att en serie kroppsminnen har frigjorts genom Rosenbehandlingar.
Äntligen ser MODERN och tar hand om barnets sår genom att ta sig TID, visa TÅLAMOD, ge NÄRHET och NÄRVARO. Konkret handlar det för mig mycket om att verkligen ge mig tid och utrymme här och nu att leva det fridfulla, bara vara - spädbarnsliv, som jag gick miste om när jag var spädbarn och t ex gå helt upp i att möta ett annat levande ansikte och "bada i" ögonens kärleksfulla livsbejakande möte.
Det är först sedan oktober i fjol, som jag i någon djupare mening börjat bli en god mor åt mig själv. Jag har också insett att i detta sammanhang har MÖTET en avgörande betydelse. Känslomässigt sett gick allt fel för mig i mötet med min mamma under mina första levnadsmånader. Efter en ursinnig kamp blev jag berövad alla livspalettens färger utom den svarta. Barnet blev, bildlikt talat, nertvingat i en svart kista och locket lades på. I 42 år låg barnet där, innan jag äntligen hörde dess förtvivlade knackningar, vilka yttrade sig som panikångest.
Nu har jag efter 50 år äntligen börjat få och skapa de möten jag borde fått som nyfödd.
Särskilt är det ett helt oväntat ögonmöte, ett Bara Vara - möte redan i oktober, som gjort en oerhörd skillnad för mig, när jag i december förmådde öppna mig för dess kraft. Det fungerade som det Välkommen till livet - möte, som jag borde fått när jag föddes.
Det öppnade en dörr. Plötsligt växte jag och blev mycket mer vuxen, nästan på nolltid. Jag insåg på ett djupare plan att jag faktiskt är vuxen att ta hand om mig och mitt sargade inre barn. Jag inser alltmer, om än inte till fullo, att jag inte är totalt beroende av och utelämnad till någon speciell person för att överleva. Därmed vågar jag gå in i relationer på ett mer öppet och sårbart sätt. Plötsligt sjunger ögonblicket allt oftare. Jag vågar ge mig hän mer och jag kan skaffa de möten jag behöver.
DJÄVULEN har ständigt tvingat ner mig i mina sår och hindrat mig att fly dem. Man måste vara i sina sår för att bli hel.
Numera kan jag se mening med, och med tacksamhet på mitt känslomässigt sett vidriga liv. T ex att jag under hela 70-talet, när jag var mellan 20 och 30 år gammal, ja även tidigare, var ständigt olyckligt kär. Det rev upp väldigt mycket psykisk smärta och nu efteråt förstår jag att det var mitt sätt att bearbeta och frigöra mig från en del av spädbarnssmärtan. Jag klarade mig genom "helvetet" och blev starkare. Mitt 80-tal blev sedan mycket lättare och gav mig nya krafter, som gjorde mig redo för nya strider med mer och djupare förträngd spädbarnssmärta under 90-talet. Och nu tror jag mig äntligen vara på väg in i den yttersta svagheten och den djupaste smärtan av att nästan ha blivit förintad under mina första levnadsmånader.
Nu ser jag djävulen mer som en vis gammal man, som visar mig och får mig att ta itu med verkligheten, sådan den är . Han hjälper mig att sluta vara ett hjälplöst offer och får mig att allt mer ta ett vuxet ansvar för mitt liv och mitt inre sargade barn.
Mina tre arketyper bildar tillsammans en funktionell familj. Den familjen symboliseras för mig mycket av en glasmålning av en underbar clownfigur, som min dotter gjort och som sitter på vårt sovrumsfönster. Jag ligger ofta i sängen och tittar på den. Den strålar av lekfulla klara färger, omsorg, värme och klokhet.
Som ett lekfullt, gråtande, skrattande BARN, så vill jag möta Dej.
Som en varm, omsorgsfull och klok MOR och FAR, så vill jag möta Dej.
Tobbe
Mars 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar