Rapport från en kurs i mental sopåtervinning (december 1997)

I slutet av november deltog jag i min bästa fortbildning någonsin. Kursen hette "Om relationer" och hölls på Meditationsgården utanför Rättvik. Kursgården drivs av en fristående stiftelse med anknytning till Svenska kyrkan.

Utgångspunkten för kursen var att vi möter andra människor utifrån mönster, som vuxit fram i barndomen. Arbetsmetoden utgick från psykosyntesen, en humanistisk vidareutveckling av psykoanalysen (analys = sönderdela, syntes = sätta samman).

I en lugn, trygg atmosfär arbetade vi femton, som ingick i gruppen. Vi mediterade och ritade bilder, som vi delade parvis inom gruppen. Meditationerna och bilderna handlade om situationer där vi känt oss resp. inte känt oss accepterade, vår familj och uppväxtmiljö, vårt sätt att möta andra människor osv.

Tidigt lärde jag mig av föräldrar, kamrater och lärare att försöka dölja min svaghet. När jag förmår närma mig och acceptera denna svaghet, uppstår en förunderlig känsla av befrielse, ödmjuk styrka och skapande "flow". Aldrig har jag upplevt så mycket positiv energi frigöras i en grupp som uppe i Rättvik.

Min yrkesmässiga önskan är att i framtiden få möjlighet att uppleva en liknande frigörelse tillsammans med arbetskamrater. Utan tvekan den bästa fortbildning jag kan tänka mig för arbetslagen och en utmärkt fortsättning efter kurserna i mental träning.

Jag önskar alla ett skönt jullov med följande citat ur den nyutkomna boken "Med människan" av den finländske teologen och terapeuten Tommy Hellsten:

"Den primära uppgiften för en människa som har som yrke att hjälpa andra är att själv må bra. Ingenting är så viktigt som att se till att hon själv mår bra." (s.30)

"Som små barn var vi ännu, men i något skede förlorade vi medvetenheten om vårt värde och började köpa det med hjälp av prestationer. Vi vilade inte längre i vårt liv utan började bära det och tog det i våra händer i stället för att vara i dess händer. Vi förlorade kontakten med det eftersom människorna i vår omgivning inte såg det. De kunde inte se att vi hade rätt att finnas till och därför kunde de inte leda oss till vårt eget liv.

De började ställa villkor för vår rätt att finnas till. De sade åt oss att vi duger om..., vi räcker ifall..., vi blir godkända sedan när... Med otaliga, subtila signaler lät de oss förstå att vår rätt att finnas till i livet inte alls är så säker. Vi måste först förändras, bli klokare, vackrare, lydigare, flitigare och snällare.Vi trodde dem. Eftersom något i oss samtidigt visste att vi hade rätt att finnas till och att leva, började vi söka den rätten. Vi försökte bli snällare, flitigare, lydigare och klokare. Vi tänkte att sedan när vi uppfyller villkoren, då kommer vi att bli accepterade, då får vi vila, bara vara.

Men så gick det inte. Ingenting räckte. Vi nådde aldrig vårt värde med våra prestationer och fick aldrig heller rätt att finnas till hur vi än ansträngde oss. Vi ansträngde oss så hårt att vi lärde oss leva ovanför oss själva och vi var hela tiden rädda att falla ner i värdelöshetens avgrund. Vi förstod aldrig att vi efter fallet skulle ha fallit ner i oss själva och inte i någon avgrund." (s39f)

Tobbe

december 1997