Jagar du efter livet? Flyr du från livet ? Eller surfar du på livets våg ?
Jag ligger på botten och stirrar upp som Lundell skaldar i någon av sina låtar. Fast här och nu är det påsk. Läge att gå till botten med mig själv , ty den underliggande depressionen kommer krypande när jag slår av på takten och varvar ner. Då blir jag rädd och flyr in i aktivitet eller/och tröstätande. Fast ändå inte lika mycket som förr. Jag är helare än någonsin, men ändå driver upprepningstvånget in mig mot oro och rastlöshet, som så många år varit min livsluft.
Depressionen är ett barndomsminne. "Moder, moder, varför har du övergivit mig?"
Hela uppväxten var i djupare mening ett enda långt Getsemane, som jag varit på desperat flykt från, tills jag de allra senaste åren genom min kris förmått närma mig det. Jag har dränerat mycket av ilska och bitterhet. Kvar finns en djup, kvävande ledsenhet och stillastående övergivenhet. En rast utan vila. Ett hål av tom väntan och tröstlös längtan. Ett liv utan liv, innan livet ens hann börja. Ett skrik rakt ut i universums svarta hål: "Var är du liv? Du fattas mig." Nu när jag äntligen funnit det, förmår jag bit för bit leva mig genom de känslor jag var tvungen att förtränga för att överleva min barndom. Då blir jag fri, livskänslan strömmar i min kropp.
Tacksam, tacksam.
19 april 2000/ Tobbe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar