Alltför ofta blev jag i barndomen tillintetgjord av min omgivning. Ett ord, en blick, en suck kunde räcka. Jag kände smärtan och utplåningens svalg öppnades. Jag avskydde att vara utlämnad och maktlös, totalt beroende av vuxenvärlden. Hänvisad till underkastelse eller undergång. Så upplevde jag i djupare mening alternativen.
Detta hotande intet undergrävde min tillit till andra människor. Jag längtade, drömde, fantiserade och strävade mig ut ur det hotande intet, ut i dagdrömd allmakt, där jag dikterade villkoren.
Skådespelerskan Anna Pettersson skildrade en liknande upplevelse i sitt Sommarprogram
i juli 1998:
"Alla har ett monster inom sig. Och de som går runt och tror att de inte har det, har nog de största och värsta monstren av oss alla.
Jag träffade mitt monster för första gången när jag var sju år. Alla vuxna människor, som fanns runt omkring mig, talade om hur söt och gullig jag var. De sa att jag hade ett mjukt och behagligt sätt och de kallade mig för "Solstrålen". Jag tror det är sånt man säger om små blonda flickor, som lärt sig att vara tysta i rätt ögonblick och le på det där alldeles förtjusande, lite blyga sättet, samtidigt som de i ögonvrån har full kontroll över vad som händer med den oöppnade Twistpåsen på bordet. Jag log och tindrade och tackade artigt för godiset jag blev tillstucken.
Och sen gick jag hem och dödade mina dockor. Ingenting kunde överträffa den oförställda njutning, som min lilla sjuåriga kropp genomfors av, när Snobben hjärtopererades eller när Ken hamnade under gräsklipparen. Och när näsborrarna fylldes av doften inne i bastun, så kände jag den där kittlingen i magtrakten. Doften av Cindy, av helt vanlig plast, som långsamt smälter på bastuaggregatet och droppar, som tårar ner i helvetet och fräser till innan de stelnar."
Så lever de i oss. Det självutplånande offret och den vällustige hämnaren; inget och allt. Sida vid sida i vår kropp. Sjuåringen blir vuxen och hämnarens förmåga och de tillgängliga redskapen blir allt kraftfullare, allt mer förgörande. Under vissa betingelser blir konsekvenserna våldsorgier och vidriga folkmord, en kedjereaktion av förkrossande förintelse och extatiska allmaktsexcesser.
Strävan efter allmakt; gudomlighet, driver oss ut ur Paradiset. Det lär oss redan Bibelns skapelseberättelse. Men hur kommer jag ur allt eller inget- förbannelsen?
Den som i barndomen blev känslomässigt tillintetgjord, måste återknyta kontakten med sina äkta känslor och behov. Det innebär en smärtsam, gradvis och livgivande återfödelse. Jag måste, likt Odysseus, ta mig genom tillintetgörelsens och allmaktens hotfulla och lockande bländverk, vilket ingen frivilligt gör. Endast en livskris erbjuder möjligheten att träda in i det underbara "Lagom är bäst" - landet. Jag återfår en sund kontakt med det bl a Sara Lidman kallar lifsens rot; vreden och kärleken. Därmed skapas de personliga förutsättningarna för att jag ska kunna ta ansvar för mitt liv och leva med respektfulla och öppna gränser. Leva och låta leva. Söka vinnare och vinnare- lösningar i stället för att bara se vinnare eller förlorare. Det är de psykologiska förutsättningarna för den kommunism jag strävar efter. Jag har förmått ta några steg för att hos mig själv skapa dessa förutsättningar, och det har gjort underverk för mitt liv.
Dessutom har jag, i vissa sällsamma, djupt personliga och samtidigt utompersonliga ögonblick, upplevt att "någon slagit upp ett hål" rakt in i den kosmiska evigheten. In i det gränslösa, energigivande allt och inget. Bästa tänkbara mylla för vardagens "lagomlighet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar