Jag dansade frigörande dans hela helgen 7 -9 november med ett trettiotal deltagare och ledaren Adam Barley. Jag har följt min kropp genom rädsla, ilska, sorg, glädje och medkänsla.
I en övning stod vi en och en inför övriga gruppen, som satt i en halvcirkel och skulle välja att säga ja eller nej inför gruppen. Jag hade bestämt ja innan jag gick fram, men efter att ha låtit blicken vandra längs ansiktena och sett att de flesta (liksom antagligen mitt) var avvaktande neutrala i sitt uttryck, tolkade jag det som ett nej från gruppens sida och valde då att säga nej. En omskakande upplevelse att så tydligt upptäcka att jag i mitt djup är så medberoende, ännu så fast i en hjälplös underkastelse inför min mammas obarmhärtiga övermakt. Men den smärtsamma upplevelsen var också en signal till förändring.
Vi jobbade sedan mycket med att dansa och uttrycka ja och nej till varandra i dansen. Jag upptäckte då att det är oväsentligt känslomässigt sett om båda säger ja eller nej eller om en säger ja och en säger nej. Det viktiga är att vi är absolut sanna mot varann. I ett möte lekte jag och min danspartner denna lek så autentiskt och sant att jag/ vi upplevde oss vara i ett tidlöst universum av total kärlek och enhet. En gång satt jag mitt emot en kvinna som grät medan jag kände mig glad och tacksam. Men oavsett att vi var i olika känslor blev det ett möte av stark närvaro och kärlek.
Dessa övningar visade mig så tydligt hur jag/ vi räddhågset försöker jämka samman våra känslolägen, trevande mumlar våra ja eller nej medan vi försöker finna ut den andres förväntningar. Så där smyger iallafall jag runt alltför mycket i de flesta av mina relationer t o m med min fru, fast allt mindre just med henne. Och vår kärlek blomstrar just av den senare anledningen alltmer.
Kärlek eller död åt relationen är min för dagen kaxiga paroll.
Men mest behöver jag gråta. Idag kom det ett visst flöde under någon halvminut och massor av spänningar släppte i ryggen mellan skulderbladen under en Rosenbehandling. Jag behöver gråta timmar, kanske dagar innan jag åter blir som en flod från källa till hav i mitt känsloliv.
Så bläddrade jag i en bok på biblioteket med följande visdomsord från toltekerna i Mexico:
Var alltid sann i Ditt tal
Ta ingenting personligt
Ta ingenting för givet
Gör alltid Ditt bästa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar