I en och en halv månad har tillvaron känts totalt glädjelös. Jag har helt saknat lust och kraft att göra nånting utan stor ansträngning. Dessa känslor har alltid funnits i botten av mig sedan min spädbarnstid. Jag har innerst inne saknat självkänsla och känt mig värdelös. Vilken glädje, lust och kraft ger det? Ingen alls. Ett faktum som jag flytt från som ett jagat djur.
Mammas oro slet i min kropp och hennes rädsla blev min och trasade sönder min spädbarnskropp tills jag var helt uppgiven, ville sluta andas och bara dö.
Genom frigörande andning och dans, regressioner och Rosenterapi har jag förmått leva mig igenom en del av dessa förträngda känslor. Mycket rädsla försvann under en dryg veckas regressionsarbete i mitt föräldrahem i Småland. Jag har tillit att bejaka mer svaghet, söndrighet och uppgivenhet.Den stora sorgen, ledsenheten, alla tårarna p g a att jag blev totalt känslomässigt övergiven under vad jag upplevde som en evighet har jag ännu inte förmått släppa fram.
Jag är till brädden fylld av ogråtna tårar, som har dränkt min livslust totalt.
(Kuratorn på Vårdcentralen tog emot ovanstående med, i djupare mening, en gäspning. Därför vaknade min oro. Jag blev ånyo avvisad i mitt elände. Jag blev fladdrig, kall och orolig.)
19 - 20 juni 2002
Tobbe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar