När jag deltog i första träffen i Moving paths i mars kollapsade jag och föll samman inför övriga i gruppen. Sex gånger upprepades detta innan jag förstod att det var ett symboliskt försök att få bejakelse för en förträngd önskan att få dö. Jag upplevde inte att jag fick den bejakelsen av gruppen eller dess ledare. Däremot kom insikten till mig att jag inte längre behöver någon annans (dvs. mammas) tillåtelse för att gå in i detta döende.
Med denna insikt i bagaget begav jag mig på en dryg månads ensamretreat till gården där jag växte upp i Småland. Där arbetade jag i enlighet med Stefan Sundströms rader i Vitabergspredikan: "Du får bli din egen morsa. Du får bli din egen kram". Detta ledde till ett fördjupat nedträngande i smärta och död. Smärtan blev emellanåt så stark att jag lätt kan förstå de unga kvinnor, som skär sig i armarna för att få känna en konkret fysisk smärta, som kan dämpa kontakten med den inre smärtan. Jag balanserade smärtan med att ta till mig den ljuvliga våren, läsa en del, se på TV och lyssna på radio då och då.
En natt drabbades jag av en så pass kraftig panikattack att jag måste stiga upp ur sängen och jag satte mig också och spelade in en sista hälsning till min familj. Vad är nu detta för ett märkligt mönster? funderade jag. Jag känner något slags skuld och behov att urskulda mig inför mitt eget döende. Snart insåg jag hur det hänger ihop.
När jag var nyfödd kunde inte mamma alls bejaka mina känslomässiga behov och att jag gav uttryck för mina känslor. Det som för ett nyfött barn är dess hela värld vid sidan av mat och fysisk trygghet fanns alls inget rum för. Jag kämpade under ett par månader "ett världskrig med 60 miljoner döda" för mina behov och känslor, tills jag var en hårsmån från att dö. Men inför min död vaknade starka känslor av oro och skuld hos min mamma. Eftersom det späda barnet ännu upplever sig som ett med mamman, blev dessa känslor inom mig till ett förbud att dö.
Jag fick inte leva och jag fick inte dö. Jag blev förvandlad till en zombie, som skräckslagen och nertyngd, kom att stappla genom livet.
Idag, när jag är på väg att frigöra mig från denna förbannelse, kan jag intellektuellt sett vara tacksam att jag hindrades att dö. Den obearbetade smärtan som planterades i min kropp är dock ännu så stark att jag hellre i sympati med det olycksbarn jag en gång var, konstaterar att jag som nyfödd förnekades både liv och död.
Nu kan jag kaxigt välja mellan kärlek och död. Som nyfödd erbjöds jag varken eller.
Nu kan jag också uppleva kärlek, död och återuppståndelse. Ja, så ser hela min terapeutiska process ut. När jag möts och möter mig själv med kärlek, förmår jag ta till mig förträngd död och smärta och återföds till alltmer liv här och nu.
När jag släppte min strävan att få bejakelse för min egen död, så kom den till mig. Under den Nordiska Improvisations Festivalen i kontaktimprovisation i Stockholm fick jag under en workshop ett mycket starkt och smärtfyllt möte med en kvinna. Hon föreslog efteråt att vi skulle framträda med en duett under kvällens föreställning. Jag blev glad över erbjudandet, men avböjde eftersom jag tvivlade på att jag skulle kunna få kontakt med dessa känslor under en föreställning inför publik.
När vi så planerade inför föreställningen sa hon att hon tänkte göra ett solo och att jag var välkommen att hoppa in om andan föll på.
På kvällen när hon stod på scenen kände jag direkt att känslan fanns i både det jag såg och i det jag kände. Som Paulus skriver i det kända avsnittet om Kärlekens lov: "men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd." Jag stod där i mörkret vid sidan av scenen och kände att jag blev till fullo känd av henne där ute i ljuset. Jag läktes mycket i den stunden och lät henne vänta ganska länge, vilket hon gjorde tåligt och milt om än med underliggande hjälplöshet och desperation. När jag sedan gick in på scenen, dansade vi en kort duett, som slutade med att vi kollapsade och föll ner på golvet tillsammans.
Någon dag senare insåg jag att nu hade det hänt!
Den död jag sex gånger förgäves sökte få bekräftelse för i mars, blev nu i maj inte bara bekräftad, utan denna underbara kvinna följde mig ner i dödsriket och dog där tillsammans med mig.
-------------------------
När jag på väg hem från Stockholm sköt upp dörrarna till liggvagnskupén såg jag rakt in i ögonen på en vän, som jag ytligt sett inte alls känner och inte har träffat på ett år. Vi var båda mycket öppna och våra blickar tumlade runt i en ljuv brunn av gränslöst, tidlöst, kärleksfullt möte. Ett möte med Gud.
-------------------------
En gång föddes jag rakt ner i en grav. Nu finner jag allt oftare det nyfödda och läkande möte, som fyller mig med livslust och välbefinnande.
8 juni 2004
Torbjörn Gustavsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar