Huvudpersonen, spelad av Edvard Norton, representerar en djupt
alienerad arbetarklass. Han lever i en ytlig varuvärld av produktion
och konsumtion, utan sund kontakt med sina djupare behov och känslor.
Så småningom organiserar sig han och hans gelikar
för att krossa alienationens upphov; kapitalismen. Fight Club är
ett välorganiserat, revolutionärt parti djupt förankrat i varje
underpriviligierad vrå av samhället. "Vi är alla du är
beroende av. Vi tvättar åt dig, grillar dina hamburgare, rullar
dina köttbullar, och bakar ditt bröd. Vi kör bussar, tåg
och spårvagnar. Vi städar på universiteten, arbetsplatserna
och idrottsarenorna. Vi kör ambulanserna och Svarta majorna", sägs
det i en av nyckelscenerna i filmen.
Filmen förhärligar inte våldet eller den kroppsliga
ytan, vilket fascismen gör. Det är i stället som Brad Pitt,
som leder Fight Club i filmen, säger i en intervju i Aftonbladet (17/1):
"Våldet i "Fight club" handlar inte om att slå
någon utan om att känna hur det är att få stryk. Upplevelsen
att bli träffad, att känna smärtan som ett uppvaknande."
Fight Club handlar för mig om ett uppvaknande ur alienationen
(människan som en pryl, ett redskap) och ur följderna av en västlig
kolonialism och imperialism, som i århundraden låtit generation
efter generation av män förtrycka och förnedra andra kontinenters
människor till priset av en djup inre tomhet och förträngd
skuld och smärta. Det är mycket befriande att se denna förvridna
manlighet ge sig själv på käften i Fight Club. Se den själv
gå in i smärtan, för att vakna upp till besinning, förstånd
och ansvarstagande.
Kvinnor föder i smärta för att få kontakt
med alla sina känslor och behov, inse sin svaghet och hjälplöshet,
för att i befrielsens stund knyta djupa band med det värnlösa
barnet. Samma funktion har smärtan i Fight Club; frigörelse till
medkänslan och det djupt mänskliga.
Den välorganiserade kampen
är inget självändamål, utan vägen till mänsklighetens
befrielse. Det visas tydligt i filmens slutscen. Där den humanistiska
huvudpersonen gör sig av med sitt militanta och skoningslösa alter
ego.
2000-02-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar