Dancer in the dark

Jag befinner mig i ett accelererande helande och tilltagande sorg.

Den terapeutiska processen består av tre steg.

1) Intellektuell insikt; att inse sitt problem

2) Känslomässig upplevelse, leva sig genom förträngda känslor

3) Handling, ändra sitt beteende, leva i sanning

Jag jobbar med 2 och mer och mer med 3. Där är den frigörande dansen värdefull, eftersom den direkt kan handla om att relatera till andra. Jag är ganska klar över mötet med mig själv. Jag vet vilka behov och känslor, som finns.

Men hur hitta möte med andra? Det är en främmande planet för mig. Tidigare har det varit väldigt enkelt, eller som min fru träffande säger: Ditt liv handlar bara om en sak; Upp till kamp för Torbjörn!

Då är det kanske inte så konstigt om jag får relationsproblem.

Jag var nyligen på en danshelg i Stockholm. Jag led av sviterna av en förkylning och tog det mot min vana ovanligt lugnt i dansen. Dansade med små uttryck. Jag kom också delvis ur min självupptagenhet och blev starkt aktiv på att söka och läsa olika danspartners känslor och behov. Försöka möta dem där de är och samtidigt behålla mina känslor eller tillfälligt bortse från dem för att leka en stund eller göra något för någon annan.

Det blev många livgivande möten och också en del platta fall. Som avslutning spelade vi rituell teater, läste upp dikter i dramatiserad form. Jag hade då kommit i djup kontakt med starka övergivenhetskänslor visavi mamma och skrev följande:

Avgrundsdjupa, ångesttrånga sund

Längtar än i övergivenhetens stund

Min grupp dramatiserade bl a detta med en mycket stark närvaro och fick andlös bekräftelse av åskådarna, vilket var mycket läkande.

Jag får allt bättre förmåga att vara i mina känslor oberoende av vad omgivningen "kräver" men samtidigt vara lyhörd och anpassad till omgivningen. Det är guld värt känner jag , även om jag ännu är mycket av novis i detta. Långsamt har jag också börjat kunna stava till ordet ödmjukhet. Jag kan lite grann, då och då, böja mig mjukt och få finnas och leva än då. Fantastiskt!

I vardagen försöker jag vara delaktig i en sund livsglädje, vilket är ovanligt för surmulne Torbjörn med tunga oket, sega viljestyrkan, självsäkra besserwisserklokheten och beska sanningen.

Givetvis eftersträvar jag ingen påklistrad glädje, utan den äkta glädje som vår vardag faktiskt bjuder möjlighet till om jag väljer det/ bjuder till en smula istället för att ständigt projicera in barndomens missmod här och nu. Även om det missmodet också måste tas om hand.

Glädjen i vardagen. Då tänker jag på dansmöten, min familj och mina vänner eller Lars von Triers film "Dancer in the dark", som just lär ut att finna glädjen i mörkret. Och kan Björks rollfigur hitta den i sitt elände, så borde det vara en smal sak för var och en av oss.

Tro, hopp och kärlek och fortfarande massor av ogråtna tårar.

Tobbe

28 dec 2000