Inne i stark tröstlöshet redan innan Rosenterapisessionen. Jag hade vankat runt tröstlöst, läst TV-tidningen, sett på TV, spelat piano, småätit. Allt tröstlöst. Vag olust, som gjorde att jag ville krypa ur skinnet. En känsla av förkrosselse. Allt kändes tröstlöst. Att diska, bygga lådbil, att i höst börja arbeta kändes helt otänkbart. I detta tunga, tröstlösa tillstånd tvingade jag mig att cykla iväg till min Rosenterapeut i sommarkvällen.
När jag la mig på massagebänken befann jag mig alltså i tröstlöshet och olust, som fick mig att i djupare mening vilja krypa ur skinnet. Jag kände snart att jag bara var några veckor gammal. Jag försökte sluta andas för att komma från obehagen och då försvann det gränslösa havet av tröstlös olust. Min energi koncentrerades och min upplevelse inriktades på att spänna muskler kring näsa/mun/hals för att hindra nästa andetag. Det kändes skönt. Men till slut måste jag ta ett nytt andetag. Jag hade misslyckats. Den gränslösa tröstlösheten och olusten kom tillbaka. Britt-Marie satt på slutet vid mitt ansikte och fick mjukt och varsamt min käke att mjukna/slappna av/falla. Frid och ro infann sig.
Jag cyklade lättad hemåt och kunde stillsamt känna julikvällens ljuvlighet. Inte bara intellektuellt konstatera den, som när jag cyklade dit. Min fru märkte redan på min knackning på altandörren att mitt sinne lättats.
Min upplevelse ställer plötslig spädbarnsdöd i en ny belysning. Jag försökte som mycket liten framkalla den för att undslippa det gränslösa havet av tröstlös och förkrossande olust. (Snacka om dödsdrift!)
Det grundla också ett mönster och en livsstil, som jag har fortsatt att upprepa. Att fly från den förträngda olusten, hålla andan, bita ihop, inrikta min energi på avgränsade målbilder. Ett ekorrhjul av tillbakahållen förtvivlan.
Befrielsen ligger i att slappna av och varsamt leva mig igenom den förträngda olusten.
Tobbe 17 juli 2002
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar