En väldigt stark terapeutisk dansupplevelse fick jag i september, när jag blev ombedd att lämna den fasta grupp i frigörande dans, de 5 rytmerna, som jag tillhört under året. Vi var tolv i gruppen med Adam från England, som ledare. Jag hade betalat 19 000 kr för att delta i fyra drygt halvveckolånga dansmoduler.
Jag har dansat flera gånger tidigare med Adam. Han är krävande och vågar gå ut på djupa vatten, terapeutiskt sett. Samtidigt har han ständigt hackat på mig, visat och uttryckt mycket missnöje och haft örnkoll på mig. (Precis som min mamma) Jag hade stora förväntningar på kursen, eftersom jag betalat så mycket och det skulle bli en djup och omskapande resa.
Redan under första träffen i mars kände jag att Adam och gruppen inte i djupare mening accepterade mitt behov att tränga in i djup smärta och död. Jag kom dock samtidigt till insikt om att jag bara behöver mitt eget tillstånd för att göra så. Jag är inte längre sammanvuxen med min mamma, en insikt som på ett djupt plan innebar ett kraftigt klipp i den i mitt omedvetna mycket starka navelstängen till mamma.Efter träffen i juni kände jag att jag gärna skulle lämna gruppen, eftersom det jag fick ut inte alls motsvarade vad jag betalat. Men jag hade skrivit ett kontrakt som innebar att inga pengar skulle betalas tillbaka om jag valde att avbryta kursen. Jag fortsatte alltså på träffen nu i september.
Efter uppvärmningsdans ett par timmar första kvällen, när vi satte oss i en cirkel, sa Adam, direkt och i den stunden totalt oväntat, att jag måste lämna gruppen, eftersom jag ställde mig vid sidan av gruppen och han inte ansåg sig kunna lära mig något mer. Jag sa att jag gärna lämnade gruppen om jag fick pengar tillbaka för den halva av kursen som återstod, men det skulle jag inte få. Jag sa att i så fall stannar jag… Jag upplevde också att alla utom två i den chockade gruppen, av rädsla och annat, direkt ställde sig bakom Adam. Jag stannade emellertid kvar och sov över i Stöcke bygdegård, där vi höll till, som jag tidigare brukat göra.
Efter några turer på morgonen backade Adam efter kursanordnaren Nalikas ingripande. (Hon var en av de två som direkt ville ta strid för att jag skulle vara kvar.) Vi rev det gamla avtalet och skrev ett nytt, som innebar att jag fick tillbaka halva kursavgiften. I hela denna konflikt, som borde skakat om mig i grunden och förvandlat min kropp till spagetti, var jag lugn och fast och jag hemföll inte en enda gång till aggressiva utfall, vilket är ett vanligt mönster hos mig. Inte heller klev jag in i någon offerroll. Jag var lugn, fast och stolt beslutsam i mitt handlande.
På den tid då vi levde i flockar under jägare- och samlarsamhället, var det närmast en dödsdom att bli utesluten ur flocken. Nu hände det. Det Damoklessvärd som mamma hela tiden höll över mig, som nyfött spädbarn och önskade fälla, men aldrig fällde, föll nu över mig genom Adams försorg. OCH JAG DOG INTE, JAG LEVDE. Genom att utesluta mig hade gruppen också uppfyllt min önskan att bejaka mitt behov av smärta och död, som jag tidigare känt att de inte ville acceptera.
12 november 2004
Tobbe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar