Texter från min gamla hemsida

För ett tag sedan upptäckte jag att den hemsida, som jag tidigare hade, (äntligen) har släckts ner. Jag har inte kunnat hantera sidan sedan 2005, men den har legat kvar orörbar i cyberrymden.
Nu är den alltså nedsläckt och tydligen är jag inte beredd att helt släppa taget om dessa texter och erfarenheter, eftersom jag nu låter dem återuppstå i denna blogg, som sannolikt inte kommer att uppdateras annat än med några bilder och andra finjusteringar.
Mitt nuvarande bloggande sker här.

Två timmars överdos och tankar på döden (maj 1995)

Vad konstig du är, sa min älskade. Jag är glad, svarade jag skamset. Glad mitt i blanka vardagen. Nyss hade jag slagit upp ordet prosaisk i Svenska akademins ordlista. "Vardaglig, torr, platt" stod det. Alltså. Glad mitt i blanka vardagen.

Klart opassande.

Ordförklaringen måste ha skrivits av någon, som ännu inte haft sin första panikångestattack. Jag hade min, i form av en inbillad hjärtinfarkt, för ett halvår sedan. Dessförinnan var även min vardag torr och platt. Livet hade förvandlats till en transportsträcka. Stort och smått, semesterresor och tandborstning, tog jag mig genom med stress i kroppen. Förmågan att koppla av var förlorad. Ständigt drev jag på mig själv från morgon till kväll. Sju dagar i veckan. Även utan tvingande yttre anledning. Ständigt på språng ..... men vart ?

Min kris gav bara ett omedelbart besked, som med fruktansvärd kraft genomskalv hela min varelse. Så småningom kom jag att inse att psykoanalytikern Rollo May har rätt, när han i boken "Ropet på myten" lovordar vardagen och Sisyfosmyten. Liksom solen stiger och sjunker varje dag, rullar Sisyfos sin sten uppför kullen, bara för att se den rulla ner igen. Han ger aldrig upp utan ägnar sig ständigt åt att skapa ett bättre liv. Albert Camus skriver om Sisyfos: Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Nu denna ljuva majdag lämnade familjen mig för en eftermiddag. Först sov jag ett par timmar. Sen steg jag inte upp. Läste inte tidningen. Klippte inte gräset. Rensade inte rabatten. Skrev inte brevet. Tvättade inte håret. Satte inte på radion. Njöt inte vårsolen. Jag låg kvar i sängen. Mindes att Per Ragnar skrev någonstans att några minuter varje dag bör ägnas åt stilla eftertanke. Gärna på döden.

Jag tog en två timmars överdos. Jag tänkte på döden. Jag tänkte på gravsten och aska. Jag tänkte på livet utan mig. Så småningom dök en hädisk tanke upp: Jag är nöjd med mitt liv. Det var ingen liknöjd, oengagerad tanke, utan ett stridsrop. Missnöjet företräder i bästa fall ett väsentligt särintresse, men leder oftare till magsurt gnäll. Den nöjdes engagemang är oförtröttligt. Målets sötma finns redan i hans gom. Han har lärt sig skilja mellan vin och vatten.

Vi lever i en häxkittel av produktion, konsumtion och prestation. När jag trycker på tangentkappen sker en omedelbar utmatning på bildskärmen. På samma sätt blir våra liv en serie allt snabbare in- och utmatningar. Vad händer i vårt inre, vårt jag mellan dessa ständiga in- och utmatningar?

Reflektionen; eftertanken är satt på undantag i vår kultur. För min del krävdes en livskris för att jag skulle återfå förmågan att sjunga vardagens lov, i varje por njuta vårens ankomst och alla naturens skiftningar samt finna ro och vila i mitt arbete och liv.

Farshult 23-30 maj 1995

Torbjörn Gustavsson

Om det oälskade barnet inom mig (mars 1997)

Det har hänt vidunderliga saker.

Även om den starkaste upplevelsen nu lagt sig något, så har jag uppnått en oåterkallerlig insikt av djuppsykologisk karaktär. Jag fick kontakt med det lilla oälskade barnet inom mej.

En rejäl influensa utlöste det hela, men den stora terapeuten var min dotter,5år. Hon hade en tid skrivit lappar till mej: PAPAJAÄLSKADEJ, vars djupare innebörd jag då inte förstod, men när jag var sjuk, blev även min dotter sjuk. En natt fick hon en feberkramp, fast det begrep inte jag, som trodde att hon satt något i halsen och höll på att kvävas, eftersom hon satt och åt fil m musli när det hände.

Jag rusade upp, bar henne upp och ner och dunkade henne i ryggen. Resultatlöst! Jag var övertygad att hon skulle dö, men när krampen var över, levde hon. Ur denna känslomässiga berg- och dalbana, strömmade någon dag senare in i mitt medvetande: ETT BARN ÄLSKAR SINA FÖRÄLDRAR TOTALT OCH ORESERVERAT (Har inget val). När jag uppfylldes av denna känsla, upptäckte jag mitt inre oälskade barn, som hindrat mej att ta till mej mitt barns kärlek: Detta mitt lilla inre oälskade barn vågade inte ta till sig kärleken, eftersom det kände sig oälskat.(Varför det känner sig oälskat vet jag inte) Det vågar inte lita på, ta till sig kärleken, har blivit sviket, känner sig inte värt att älskas. Och detta sitter djupt ner i det omedvetna, men har i hög grad styrt mitt vuxna liv, som också länge handlade om att bekräfta det inre barnets bild av sig själv som oälskat.

Någon som saknar liknande upplevelse kan säja att detta är flum, men det är fakta som förklarar mycket och insikten har förändrat mej radikalt på ett känslomässigt plan. Med denna nya insikt såg jag på teckningar min dotter gjort, som hänger i vårt sovrum. Ett år har de suttit på väggen. En figur har två par armar, ett par med taggar. Plötsligt ser jag att det är mej hon har ritat av. Min ytkärlek har åtföljts av en djupare aggression (som jag oftast har hållit tillbaka, mestadels inte ens varit medveten om), ty hon har konkurrerat med mitt inre oälskade barn, som har tre tydliga drag:

• Det försöker vara till lags för att få kärlek, men innerst inne vet det att det kommer att bli besviket (rädslan för det är iallafall stark). Här ligger aggressionen på lut.

• Eftersom det vet att det kommer att bli besviket, har mitt inre barn/jag inte vågat ta till mig min frus och min dotters kärlek. Den stämmer inte med det inre oälskade barnets självbild. I stället har jag hetsigt jagat vidare efter kärlek där den är närmast omöjlig att finna. (Vad kan vara bättre än att vara lärare i det sammanhanget!) Mitt intensiva leverne har alltså i första hand inte varit ett sätt att fly dödsångest, vilket var min förra insikt, utan främst mitt inre oälskade barns jakt efter kärlek.

• För det tredje behöver barnet trösta sig. Jag har längtat hemifrån, efter ett biobesök, en egen cykeltur, att sjunka ner framför ett dåligt TV-program, när övriga familjen har somnat. Jag har ätit för mycket och tröstätit godis. Detta tröstande har fått skuldkänslor att växa och kolliderat med behovet att vara till lags.

Sedan detta togs upp i mitt medvetande har det bara funnits kärlek, total och ogrumlad för min familj. (Jag förstår plötsligt vad den kristna frälsningsupplevelsen handlar om.) Nej, inte helt sant. Det fanns ett steg emellan. Dan efter att jag fått insikten, kände jag att jag förlorat kontakten med mitt oälskade barn och den djupa, äkta kärleken. Snabbt skyndade jag till husläkare Peter för att få remiss till en terapeut, men samtalet med honom öppnade kontakten igen. När jag kom hem, grät jag ordentligt. Oh, vad skönt!

En blandning av sorg över mitt oälskade inre barn och glädje över min fru och dotters kärlek vällde ur mej. Så ser resan jag påbörjat ut hittillls. Naturligtvis vill jag vidare. Hur och när uppkom mitt inre oälskade barn? Varför sörjde jag inte mina föräldrars död ? Att pappa hade detta oälskade barn inom sig är jag övertygad om. Och det går i arv. Osvikligt om man inte kan plocka fram barnet, dess sorg och smärta och sedan hela det med kärlek här och nu.

Jag har fått mer av det inre lugn, jag jagat efter, men fann först när jag stannade upp och öppnade mitt hjärta för mitt barns kärlek. Jag skulle kunna brista ut i lovsång till barnen, som vi lönar så illa, fast de sitter inne med sanningen om oss, som vi senare lär oss dölja. Det är en kuslig sanning att många oälskade män (och kvinnor) kommer långt i sin fåfänga kärleksjakt. De styr och ställer över världens öden. De besitter jorden, men djupt nere i deras omedvetna sitter ett oälskat barn och gråter.

Nu låter det som jag tolkar in hela världshistorien i mitt nyvunna perspektiv. Så är det naturligtvis inte, men det hör till bilden.

Jag har fortsatt min inre resa. I skrivande stund känns den som det viktigaste och omistligaste mitt liv hittills bjudit. Men mycken gråt är ännu ogråten.

Tobbe

25 mars 1997

Rapport från en kurs i mental sopåtervinning (december 1997)

I slutet av november deltog jag i min bästa fortbildning någonsin. Kursen hette "Om relationer" och hölls på Meditationsgården utanför Rättvik. Kursgården drivs av en fristående stiftelse med anknytning till Svenska kyrkan.

Utgångspunkten för kursen var att vi möter andra människor utifrån mönster, som vuxit fram i barndomen. Arbetsmetoden utgick från psykosyntesen, en humanistisk vidareutveckling av psykoanalysen (analys = sönderdela, syntes = sätta samman).

I en lugn, trygg atmosfär arbetade vi femton, som ingick i gruppen. Vi mediterade och ritade bilder, som vi delade parvis inom gruppen. Meditationerna och bilderna handlade om situationer där vi känt oss resp. inte känt oss accepterade, vår familj och uppväxtmiljö, vårt sätt att möta andra människor osv.

Tidigt lärde jag mig av föräldrar, kamrater och lärare att försöka dölja min svaghet. När jag förmår närma mig och acceptera denna svaghet, uppstår en förunderlig känsla av befrielse, ödmjuk styrka och skapande "flow". Aldrig har jag upplevt så mycket positiv energi frigöras i en grupp som uppe i Rättvik.

Min yrkesmässiga önskan är att i framtiden få möjlighet att uppleva en liknande frigörelse tillsammans med arbetskamrater. Utan tvekan den bästa fortbildning jag kan tänka mig för arbetslagen och en utmärkt fortsättning efter kurserna i mental träning.

Jag önskar alla ett skönt jullov med följande citat ur den nyutkomna boken "Med människan" av den finländske teologen och terapeuten Tommy Hellsten:

"Den primära uppgiften för en människa som har som yrke att hjälpa andra är att själv må bra. Ingenting är så viktigt som att se till att hon själv mår bra." (s.30)

"Som små barn var vi ännu, men i något skede förlorade vi medvetenheten om vårt värde och började köpa det med hjälp av prestationer. Vi vilade inte längre i vårt liv utan började bära det och tog det i våra händer i stället för att vara i dess händer. Vi förlorade kontakten med det eftersom människorna i vår omgivning inte såg det. De kunde inte se att vi hade rätt att finnas till och därför kunde de inte leda oss till vårt eget liv.

De började ställa villkor för vår rätt att finnas till. De sade åt oss att vi duger om..., vi räcker ifall..., vi blir godkända sedan när... Med otaliga, subtila signaler lät de oss förstå att vår rätt att finnas till i livet inte alls är så säker. Vi måste först förändras, bli klokare, vackrare, lydigare, flitigare och snällare.Vi trodde dem. Eftersom något i oss samtidigt visste att vi hade rätt att finnas till och att leva, började vi söka den rätten. Vi försökte bli snällare, flitigare, lydigare och klokare. Vi tänkte att sedan när vi uppfyller villkoren, då kommer vi att bli accepterade, då får vi vila, bara vara.

Men så gick det inte. Ingenting räckte. Vi nådde aldrig vårt värde med våra prestationer och fick aldrig heller rätt att finnas till hur vi än ansträngde oss. Vi ansträngde oss så hårt att vi lärde oss leva ovanför oss själva och vi var hela tiden rädda att falla ner i värdelöshetens avgrund. Vi förstod aldrig att vi efter fallet skulle ha fallit ner i oss själva och inte i någon avgrund." (s39f)

Tobbe

december 1997

Min barndom - en dikt (november 1998)

blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv. Tobbe/98

Om vikten av att andas... (mars 1999)

I lördags var jag med om något underbart. Jag deltog i en
gruppsession i holotropisk andning , en utvecklad form av frigörande
andning. På förmiddagen andas halva gruppen
(ca 3 tim) och övriga "sitter" dvs finns till hands för att hålla
mot, hålla om, trösta osv allt efter de behov som uppstår. Man andas
djupare och snabbare än vanligt till suggestiv musik.
Marie, en terapeut från Stockholm var här. Vi var bara tre
deltagare och det kostade 1000 kr/person.

Det var makalöst hur försvaren löstes upp och känslor frigjordes.
Hela tiden var jag intellektuellt närvarande, men känslorna levde
sitt eget liv.
Jag hade väntat mej att få gråta mycket och det fick jag förvisso.
Mer än någonsin tidigare. Men mest av allt gapskrattade jag och det
var ingen reaktionsbildning , utan en jublande livsglädje som
sprudlade fram. Jag var lilla Torbjörn som låg i sin barnvagn och
tjöt av skratt. Hela livet har jag gått omkring och "hållit andan";
oroligt väntande på att livet ska tas ifrån mig, att jag inte ska få
finnas och att känna djup livsglädje blev för mig helt förbjudet vid
späd ålder. Men nu fick jag känna den med besked.

Vidare kändes det som jag låg och födde barn. Starka
muskelsammandragningar, men ingen smärta. Jag fick "orgasm" med hela
kroppen (dock inte med underlivet).

Det hela var ett hårt arbete, men det skänkte i mellanperioder en
mycket djup avslappning och vila. Jag hade gärna velat ligga kvar på
den madrassen resten av livet...... Aldrig har jag känt mig så hel.

När jag tidigare haft starka känsloupplevelser har de gjort mig
uppjagad, rädd och skuldtyngd, men nu hände inget av detta. Jag kände
mig efteråt lugn, integrerad och harmonisk. Och mycket ledsen. Jag
kom närmare den djupa sorg, den kroniska depression jag bär med mig
sedan barndomen.

Under eftermiddagen var vi tre som satt för en tjej som andades. Det var en mäktig
upplevelse. Att se en människa genomgå djupa smärtor, utan att jag
själv blev förfärad var välgörande. Allt hon kände var av godo. Hon
frigjorde sig från förträngda känslor. Hennes ansikte förvandlades
och blev det vackraste ansikte jag någonsin sett. Hon genomskalvs av
ilska och reste sig som en stolt amazon i transcen. (Efteråt
berättade hon att hon genomfarits av generationers samlade
kvinnovrede). Jag fick bevittna en psykologisk födelse och samtidigt
bistå med tröst och värme.

Detta är utan tvekan steg tre i mitt arbete; den känslomässiga
förlossningen; en vårflod. Och det är underbart att se hur länkarna
hakar i varandra. Via ACOA fann jag Rosenterapin
och på dörren mitt emot Rosenterapimottagningen satt lappen om
holotropisk andning...

Att börja sitt terapeutiska arbete med holotropisk andning är nog
inte lämpligt. De kaotiska känslostormarna kan säkert bli skrämmande
och onödigt omskakande. Å andra sidan vill man snabbt fram, kan man
få en rivstart... Fast ibland händer ingenting. Man kanske bara
smiter från känslorna och somnar... Det finns inga genvägar genom försvaren och bra är det.

Andningen måste kompletteras med "förståelseterapi". Men den delen
upplever jag just nu att jag har avklarad, tack vare mitt slipade
intellekt, min ihärdiga viljestyrka och alla fina, varma människor
som har stöttat mig på vägen. Tack!


16 Mars 1999

Detta förbannade allt eller inget (december 1999)

Det gränslösa är omänskligt; icke-mänskligt. Endast två ting är gränslösa; allt och inget. Människan är till sin natur begränsad i tid och rum. Ändå spelar allt eller inget en stor roll i våra liv. Varför ?
Alltför ofta blev jag i barndomen tillintetgjord av min omgivning. Ett ord, en blick, en suck kunde räcka. Jag kände smärtan och utplåningens svalg öppnades. Jag avskydde att vara utlämnad och maktlös, totalt beroende av vuxenvärlden. Hänvisad till underkastelse eller undergång. Så upplevde jag i djupare mening alternativen.
Detta hotande intet undergrävde min tillit till andra människor. Jag längtade, drömde, fantiserade och strävade mig ut ur det hotande intet, ut i dagdrömd allmakt, där jag dikterade villkoren.
Skådespelerskan Anna Pettersson skildrade en liknande upplevelse i sitt Sommarprogram
i juli 1998:
"Alla har ett monster inom sig. Och de som går runt och tror att de inte har det, har nog de största och värsta monstren av oss alla.
Jag träffade mitt monster för första gången när jag var sju år. Alla vuxna människor, som fanns runt omkring mig, talade om hur söt och gullig jag var. De sa att jag hade ett mjukt och behagligt sätt och de kallade mig för "Solstrålen". Jag tror det är sånt man säger om små blonda flickor, som lärt sig att vara tysta i rätt ögonblick och le på det där alldeles förtjusande, lite blyga sättet, samtidigt som de i ögonvrån har full kontroll över vad som händer med den oöppnade Twistpåsen på bordet. Jag log och tindrade och tackade artigt för godiset jag blev tillstucken.
Och sen gick jag hem och dödade mina dockor. Ingenting kunde överträffa den oförställda njutning, som min lilla sjuåriga kropp genomfors av, när Snobben hjärtopererades eller när Ken hamnade under gräsklipparen. Och när näsborrarna fylldes av doften inne i bastun, så kände jag den där kittlingen i magtrakten. Doften av Cindy, av helt vanlig plast, som långsamt smälter på bastuaggregatet och droppar, som tårar ner i helvetet och fräser till innan de stelnar."
Så lever de i oss. Det självutplånande offret och den vällustige hämnaren; inget och allt. Sida vid sida i vår kropp. Sjuåringen blir vuxen och hämnarens förmåga och de tillgängliga redskapen blir allt kraftfullare, allt mer förgörande. Under vissa betingelser blir konsekvenserna våldsorgier och vidriga folkmord, en kedjereaktion av förkrossande förintelse och extatiska allmaktsexcesser.
Strävan efter allmakt; gudomlighet, driver oss ut ur Paradiset. Det lär oss redan Bibelns skapelseberättelse. Men hur kommer jag ur allt eller inget- förbannelsen?
Den som i barndomen blev känslomässigt tillintetgjord, måste återknyta kontakten med sina äkta känslor och behov. Det innebär en smärtsam, gradvis och livgivande återfödelse. Jag måste, likt Odysseus, ta mig genom tillintetgörelsens och allmaktens hotfulla och lockande bländverk, vilket ingen frivilligt gör. Endast en livskris erbjuder möjligheten att träda in i det underbara "Lagom är bäst" - landet. Jag återfår en sund kontakt med det bl a Sara Lidman kallar lifsens rot; vreden och kärleken. Därmed skapas de personliga förutsättningarna för att jag ska kunna ta ansvar för mitt liv och leva med respektfulla och öppna gränser. Leva och låta leva. Söka vinnare och vinnare- lösningar i stället för att bara se vinnare eller förlorare. Det är de psykologiska förutsättningarna för den kommunism jag strävar efter. Jag har förmått ta några steg för att hos mig själv skapa dessa förutsättningar, och det har gjort underverk för mitt liv.
Dessutom har jag, i vissa sällsamma, djupt personliga och samtidigt utompersonliga ögonblick, upplevt att "någon slagit upp ett hål" rakt in i den kosmiska evigheten. In i det gränslösa, energigivande allt och inget. Bästa tänkbara mylla för vardagens "lagomlighet".
1999-12-17

Fight club (februari 2000)

Huvudpersonen, spelad av Edvard Norton, representerar en djupt alienerad arbetarklass. Han lever i en ytlig varuvärld av produktion och konsumtion, utan sund kontakt med sina djupare behov och känslor.

Så småningom organiserar sig han och hans gelikar för att krossa alienationens upphov; kapitalismen. Fight Club är ett välorganiserat, revolutionärt parti djupt förankrat i varje underpriviligierad vrå av samhället. "Vi är alla du är beroende av. Vi tvättar åt dig, grillar dina hamburgare, rullar dina köttbullar, och bakar ditt bröd. Vi kör bussar, tåg och spårvagnar. Vi städar på universiteten, arbetsplatserna och idrottsarenorna. Vi kör ambulanserna och Svarta majorna", sägs det i en av nyckelscenerna i filmen.

Filmen förhärligar inte våldet eller den kroppsliga ytan, vilket fascismen gör. Det är i stället som Brad Pitt, som leder Fight Club i filmen, säger i en intervju i Aftonbladet (17/1): "Våldet i "Fight club" handlar inte om att slå någon utan om att känna hur det är att få stryk. Upplevelsen att bli träffad, att känna smärtan som ett uppvaknande."
Fight Club handlar för mig om ett uppvaknande ur alienationen (människan som en pryl, ett redskap) och ur följderna av en västlig kolonialism och imperialism, som i århundraden låtit generation efter generation av män förtrycka och förnedra andra kontinenters människor till priset av en djup inre tomhet och förträngd skuld och smärta. Det är mycket befriande att se denna förvridna manlighet ge sig själv på käften i Fight Club. Se den själv gå in i smärtan, för att vakna upp till besinning, förstånd och ansvarstagande.

Kvinnor föder i smärta för att få kontakt med alla sina känslor och behov, inse sin svaghet och hjälplöshet, för att i befrielsens stund knyta djupa band med det värnlösa barnet. Samma funktion har smärtan i Fight Club; frigörelse till medkänslan och det djupt mänskliga.

Den välorganiserade kampen är inget självändamål, utan vägen till mänsklighetens befrielse. Det visas tydligt i filmens slutscen. Där den humanistiska huvudpersonen gör sig av med sitt militanta och skoningslösa alter ego.

2000-02-18

Getsemane (april 2000)

Jagar du efter livet? Flyr du från livet ? Eller surfar du på livets våg ?

Jag ligger på botten och stirrar upp som Lundell skaldar i någon av sina låtar. Fast här och nu är det påsk. Läge att gå till botten med mig själv , ty den underliggande depressionen kommer krypande när jag slår av på takten och varvar ner. Då blir jag rädd och flyr in i aktivitet eller/och tröstätande. Fast ändå inte lika mycket som förr. Jag är helare än någonsin, men ändå driver upprepningstvånget in mig mot oro och rastlöshet, som så många år varit min livsluft.

Depressionen är ett barndomsminne. "Moder, moder, varför har du övergivit mig?"

Hela uppväxten var i djupare mening ett enda långt Getsemane, som jag varit på desperat flykt från, tills jag de allra senaste åren genom min kris förmått närma mig det. Jag har dränerat mycket av ilska och bitterhet. Kvar finns en djup, kvävande ledsenhet och stillastående övergivenhet. En rast utan vila. Ett hål av tom väntan och tröstlös längtan. Ett liv utan liv, innan livet ens hann börja. Ett skrik rakt ut i universums svarta hål: "Var är du liv? Du fattas mig." Nu när jag äntligen funnit det, förmår jag bit för bit leva mig genom de känslor jag var tvungen att förtränga för att överleva min barndom. Då blir jag fri, livskänslan strömmar i min kropp.

Tacksam, tacksam.

19 april 2000/ Tobbe

Trivselsocialismen är här! (september 2000)

Pekpinnesocialismen är död. Leve Trivselsocialismen!

Lukas Moodyssons nya film "Tillsammans" är en skoningslös
uppgörelse med det borgerliga "Satsa på dig själv" - samhället, som skapar vilsna, ensamma och övergivna människor.

I kollektivet "Tillsammans" försöker man göra uppror mot detta
genom att göra allt tvärtom, vilket också blir fel och skapar mycket
farsartad komik.

Lukas Moodysson för oss mästerligt mellan skratt och gråt.

Rollfigurerna är egentligen schablonartade, men med skicklig hand
och i genialiskt enkla men starka scener, låter Moodysson
porträtten djupna.
Filmen låter oss beskåda hur människorna "kör fast" djupare eller
jublande uppleva hur de reser sig.

"Tillsammans" är fylld av underbara antihjältar. Det unga Romeo
och Julia-paret befinner sig t ex ljusår från de påklistrade ideal
Veckorevyn och modeindustrin vill pracka på ungdomen.

Ett genomgående tema i filmen är hur självupptagna och vilsna
vuxna överger och sviker sina barn. Men som i alla vackra sagor
låter Moodysson barnen ta hem spelet och föra det till ett lyckligt
slut. Bl a med hjälp av en klok "trollkarl", väl spelad av Sten
Ljunggren.

Eleverna på min gymnasieskola älskar "Tillsammans". Så här
skrev en av dem i ett mail:" Man blev så glad av att se den och när
den var slut så ville man bara se den en gång till. O, den var så bra!"

"Tillsammans" är en underbar film om socialismens nödvändighet.
Eller som det står på en affisch, som ofta syns i filmen: Nuet är en
kamp. Framtiden är vår.

Dancer in the dark

Jag befinner mig i ett accelererande helande och tilltagande sorg.

Den terapeutiska processen består av tre steg.

1) Intellektuell insikt; att inse sitt problem

2) Känslomässig upplevelse, leva sig genom förträngda känslor

3) Handling, ändra sitt beteende, leva i sanning

Jag jobbar med 2 och mer och mer med 3. Där är den frigörande dansen värdefull, eftersom den direkt kan handla om att relatera till andra. Jag är ganska klar över mötet med mig själv. Jag vet vilka behov och känslor, som finns.

Men hur hitta möte med andra? Det är en främmande planet för mig. Tidigare har det varit väldigt enkelt, eller som min fru träffande säger: Ditt liv handlar bara om en sak; Upp till kamp för Torbjörn!

Då är det kanske inte så konstigt om jag får relationsproblem.

Jag var nyligen på en danshelg i Stockholm. Jag led av sviterna av en förkylning och tog det mot min vana ovanligt lugnt i dansen. Dansade med små uttryck. Jag kom också delvis ur min självupptagenhet och blev starkt aktiv på att söka och läsa olika danspartners känslor och behov. Försöka möta dem där de är och samtidigt behålla mina känslor eller tillfälligt bortse från dem för att leka en stund eller göra något för någon annan.

Det blev många livgivande möten och också en del platta fall. Som avslutning spelade vi rituell teater, läste upp dikter i dramatiserad form. Jag hade då kommit i djup kontakt med starka övergivenhetskänslor visavi mamma och skrev följande:

Avgrundsdjupa, ångesttrånga sund

Längtar än i övergivenhetens stund

Min grupp dramatiserade bl a detta med en mycket stark närvaro och fick andlös bekräftelse av åskådarna, vilket var mycket läkande.

Jag får allt bättre förmåga att vara i mina känslor oberoende av vad omgivningen "kräver" men samtidigt vara lyhörd och anpassad till omgivningen. Det är guld värt känner jag , även om jag ännu är mycket av novis i detta. Långsamt har jag också börjat kunna stava till ordet ödmjukhet. Jag kan lite grann, då och då, böja mig mjukt och få finnas och leva än då. Fantastiskt!

I vardagen försöker jag vara delaktig i en sund livsglädje, vilket är ovanligt för surmulne Torbjörn med tunga oket, sega viljestyrkan, självsäkra besserwisserklokheten och beska sanningen.

Givetvis eftersträvar jag ingen påklistrad glädje, utan den äkta glädje som vår vardag faktiskt bjuder möjlighet till om jag väljer det/ bjuder till en smula istället för att ständigt projicera in barndomens missmod här och nu. Även om det missmodet också måste tas om hand.

Glädjen i vardagen. Då tänker jag på dansmöten, min familj och mina vänner eller Lars von Triers film "Dancer in the dark", som just lär ut att finna glädjen i mörkret. Och kan Björks rollfigur hitta den i sitt elände, så borde det vara en smal sak för var och en av oss.

Tro, hopp och kärlek och fortfarande massor av ogråtna tårar.

Tobbe

28 dec 2000

Lovsång till Rosenterapin (maj 2002)

Plötsligt befann jag mig i livmodern igen. Min kropp genomfors av olust och svaga kramper. Jag andades djupt, slappnade av och försökte skaka av mig det dåliga måendet och uppnå ett välbefinnande, som jag visste fanns där under olusten, men olusten kom tillbaka i våg efter våg. Den fanns i själva blodet, som pumpades in i min kropp. Mammas oro genomströmmade min kropp. Det fanns inget sätt att värja mig. Det smärtade i min händer. Särskilt i den högra kände jag en ganska stark smärta. Jag djupandades och kved uppgivet vid varje utandning.

Jag hade inte tagit mig igenom olusten, när terapeuten förklarade att tiden var ute. Jag reste mig upp och kände en stark eufori. Tusen kilo hade försvunnit från mina skuldror.

Jag provade Rosenterapin ett antal gånger för tre år sedan med mycket bra resultat, men eftersom resultaten avtog efter hand slutade jag. Nu har jag känt att det är dags igen. Och resultatet blev underbart!

Det är den terapiform, som gett mig tydligast kontakt med förträngda barndomsminnen och känslor. Samtidigt som jag ligger med mitt medvetande och mitt förnuft på massagebänken och terapeuten med varsamma händer trycker samman och vidgar olika punkter på min kropp, förlöses känslominnen i min kropp. Före livmodersekvensen hade jag gråthulkat lite trevande över att vara ensam och övergiven och avvisad av mamma i min gråt, men jag kom inte vidare på det spåret. De psykiska försvarsmekanismerna är ännu för starka. I stället kände jag att mitt kön var bortdomnat. Det fanns inte mer. Och så kom jag på att min kropp återupplevde tiden i livmodern. Min mamma var plågad av magbesvär under tiden hon var gravid med mig. Hon led av en vandrande njure, som inte upptäcktes och blev opererad förrän flera år senare. Hennes oro och dåliga mående under graviditeten plågade även mig och inte oväntat föddes jag två veckor för tidigt. Klart att jag ville ut ur denna tortyrkammare.

Jag har nu besökt tre Rosenterapeuter och fått makalösa resultat till en början hos alla tre. Det är för mig bevis nog för att metoden är mycket användbar. Och jag minns med ilska orden från psykologen på psyket, när jag var på utredning för ev psykologhjälp där: "Rosenterapi ingår inte i Socialstyrelsens katalog".

Nej, den traditionella sjukvården är fyrkantig, så det skriker om det. Krissamtal och Cipramil (antidepressiv medicin) är vad man "erbjuder".

Ett ton lyftes från mina axlar hos min Rosenterapeut och jag kommer att fortsätta med frigörande dans, holotropisk andning, Rosenterapi och andra kroppsterapier. Samtal är också bra, men räcker inte till för mina problem, som uppkom långt innan jag hade ett språk.

Vill Du veta mer om Rosenterapi kan jag rekommendera boken "Kroppen minns det du vill glömma" av Solveig Boehle.

7 maj 2002

Tobbe

Den jag just nu är (juni 2002)

I en och en halv månad har tillvaron känts totalt glädjelös. Jag har helt saknat lust och kraft att göra nånting utan stor ansträngning. Dessa känslor har alltid funnits i botten av mig sedan min spädbarnstid. Jag har innerst inne saknat självkänsla och känt mig värdelös. Vilken glädje, lust och kraft ger det? Ingen alls. Ett faktum som jag flytt från som ett jagat djur.

Mammas oro slet i min kropp och hennes rädsla blev min och trasade sönder min spädbarnskropp tills jag var helt uppgiven, ville sluta andas och bara dö.

Genom frigörande andning och dans, regressioner och Rosenterapi har jag förmått leva mig igenom en del av dessa förträngda känslor. Mycket rädsla försvann under en dryg veckas regressionsarbete i mitt föräldrahem i Småland. Jag har tillit att bejaka mer svaghet, söndrighet och uppgivenhet.Den stora sorgen, ledsenheten, alla tårarna p g a att jag blev totalt känslomässigt övergiven under vad jag upplevde som en evighet har jag ännu inte förmått släppa fram.

Jag är till brädden fylld av ogråtna tårar, som har dränkt min livslust totalt.

(Kuratorn på Vårdcentralen tog emot ovanstående med, i djupare mening, en gäspning. Därför vaknade min oro. Jag blev ånyo avvisad i mitt elände. Jag blev fladdrig, kall och orolig.)

19 - 20 juni 2002

Tobbe

Ett ekorrhjul av återhållen förtvivlan (juli 2002)

Inne i stark tröstlöshet redan innan Rosenterapisessionen. Jag hade vankat runt tröstlöst, läst TV-tidningen, sett på TV, spelat piano, småätit. Allt tröstlöst. Vag olust, som gjorde att jag ville krypa ur skinnet. En känsla av förkrosselse. Allt kändes tröstlöst. Att diska, bygga lådbil, att i höst börja arbeta kändes helt otänkbart. I detta tunga, tröstlösa tillstånd tvingade jag mig att cykla iväg till min Rosenterapeut i sommarkvällen.

När jag la mig på massagebänken befann jag mig alltså i tröstlöshet och olust, som fick mig att i djupare mening vilja krypa ur skinnet. Jag kände snart att jag bara var några veckor gammal. Jag försökte sluta andas för att komma från obehagen och då försvann det gränslösa havet av tröstlös olust. Min energi koncentrerades och min upplevelse inriktades på att spänna muskler kring näsa/mun/hals för att hindra nästa andetag. Det kändes skönt. Men till slut måste jag ta ett nytt andetag. Jag hade misslyckats. Den gränslösa tröstlösheten och olusten kom tillbaka. Britt-Marie satt på slutet vid mitt ansikte och fick mjukt och varsamt min käke att mjukna/slappna av/falla. Frid och ro infann sig.

Jag cyklade lättad hemåt och kunde stillsamt känna julikvällens ljuvlighet. Inte bara intellektuellt konstatera den, som när jag cyklade dit. Min fru märkte redan på min knackning på altandörren att mitt sinne lättats.

Min upplevelse ställer plötslig spädbarnsdöd i en ny belysning. Jag försökte som mycket liten framkalla den för att undslippa det gränslösa havet av tröstlös och förkrossande olust. (Snacka om dödsdrift!)

Det grundla också ett mönster och en livsstil, som jag har fortsatt att upprepa. Att fly från den förträngda olusten, hålla andan, bita ihop, inrikta min energi på avgränsade målbilder. Ett ekorrhjul av tillbakahållen förtvivlan.

Befrielsen ligger i att slappna av och varsamt leva mig igenom den förträngda olusten.

Tobbe 17 juli 2002

50 years of longing (oktober 2002)

(This text has an important addition of new insights)

I was born 50 years ago. I brought three things to this world. My fysical body, my spirit and my emotions.

My mother said yes to my fysical body and took good care of it. But she could not aprove of my spirit and my emotions. She said: "No, I won´t have them".

So I started to grow as a fysical human being, but had to hide my spirit and my emotions. This has caused me great pain for 50 years.

On my last danceworkshop I was as often before laying on my blanket in a corner in regression flowing through emotions of pain and dispair in my cribble. "Mother, why do you say no to my spirit and my emotions?" I was crying out with my whole body.

Suddenly my mother reappeared in the form of two lovely women. And after 50 years of longing she said yes.

I danced the rest of the workshop in joy and great compassion.

23 juni 2002

Tobbe

New insight:

My longing for a better mother has kept me from being able to confront all my childhood pains. It has made it impossible for me to complete my healing process. It keeps me stuck in my past and with false and impossible hope. My longing makes me confuse past and present.

Instead I have to live through and accept all the pains of the past. My mother caused my great emotional pain. What happened can´t be undone. She won´t come back.

My present is good. I have family and friends that care for me and sometimes lovely women see and ease my pain. I have grown up and can take care of myself and heal my past wounds.

27 oktober 2002

Tobbe

Äntligen genombrott och ljus (januari 2003)

Den 17 december påbörjades mitt terapeutiska genombrott. Efter fem och ett halvt års målmedvetet arbete kom äntligen stark smärta (fast inget märkvärdigt för en vuxen att bära) och tårar från min första spädbarnstid, när jag låg på Rosenterapibänken. Dörren är öppnad. Nu vet jag, vad jag länge haft på känn: Jag kommer att bli helt frisk.

Detta trots att jag har varit med om det VÄRSTA som kan drabba en människa. Jag var en hårsmån från att dö eller bli sinnessjuk, när jag var tre-fyra månader gammal. Jag var jävligt, jävligt, jävligt illa ute. (Detta har också kommit upp i Rosenterapin)

Det är viktigt att påpeka att alla som känner att dom har varit eller är med om det VÄRSTA som kan hända en människa har full rätt att känna så.

Den positionen har plats för hur många som helst. Jag tror att barn ofta tvingas maktlöst uppleva det VÄRSTA. Vi vuxna mer sällan.

Normalt sett brukar jag känna mig helt frisk på kvällen efter Rosenterapin, men denna gång satt känslan i ett dygn längre. Och det är som om ett plågsamt känslomässigt missljud längst inne i mig äntligen har tystnat.

Inget himlastormande känns det som, men ändå helt annorlunda. Som om allt äntligen är på väg att bli normalt.

Jag har haft stor hjälp av den dansgrupp i frigörande dans, som jag är med i. Vi har träffats tre helger under hösten och gruppen är en ren terapigrupp för mig. Där jag har haft vad jag kallar urmänskliga möten. Det möte varje spädbarn måste få med sin mamma (eller annan vuxen) för att hitta trygghet och tillit i livet.

Ett möte av total enhet, helhet, bekräftelse. Kärlek. Gudsupplevelse. Transpersonell upplevelse. Det som finns närvarande i varje ömsesidig förälskelse, som inte är en prestation, utan bara händer. En TOTAL VARA-upplevelse.

För första gången har jag kunnat öppna mig kraftfullt för den upplevelsen i ett möte, utan rädsla eller skuld och dessutom uppmärksamma och medvetandegöra den, så att den blir en outsinlig kraftkälla i mitt liv. Detta gjorde att mitt sammanbrott kunde inledas. Jag hade den livlina, som behövdes för att öppna dörren till helvetets innersta rum.

Likt Arkimedes fann vätskans lyftkraft, har jag funnit MÖTETS lyftkraft.

Tobbe

1 januari 2003

BARNET; MODERN och DJÄVULEN (mars 2003)

BARNET ger mig hela livspaletten av underbara, förunderliga, fascinerande färger. Jag har inte återerövrat alla regnbågens färger ännu, men jag känner mig övertygad om att det är möjligt att uppnå.

Vårvintern 1997 upptäckte jag mitt sårade inre barn. Hösten 1998 läste jag John Bradshaws bok "Frigör barnet inom dig" och förstod att mina värsta sår härrör från min spädbarnstid. Under det senaste året har detta tydligt bekräftats genom att en serie kroppsminnen har frigjorts genom Rosenbehandlingar.

Äntligen ser MODERN och tar hand om barnets sår genom att ta sig TID, visa TÅLAMOD, ge NÄRHET och NÄRVARO. Konkret handlar det för mig mycket om att verkligen ge mig tid och utrymme här och nu att leva det fridfulla, bara vara - spädbarnsliv, som jag gick miste om när jag var spädbarn och t ex gå helt upp i att möta ett annat levande ansikte och "bada i" ögonens kärleksfulla livsbejakande möte.

Det är först sedan oktober i fjol, som jag i någon djupare mening börjat bli en god mor åt mig själv. Jag har också insett att i detta sammanhang har MÖTET en avgörande betydelse. Känslomässigt sett gick allt fel för mig i mötet med min mamma under mina första levnadsmånader. Efter en ursinnig kamp blev jag berövad alla livspalettens färger utom den svarta. Barnet blev, bildlikt talat, nertvingat i en svart kista och locket lades på. I 42 år låg barnet där, innan jag äntligen hörde dess förtvivlade knackningar, vilka yttrade sig som panikångest.

Nu har jag efter 50 år äntligen börjat få och skapa de möten jag borde fått som nyfödd.

Särskilt är det ett helt oväntat ögonmöte, ett Bara Vara - möte redan i oktober, som gjort en oerhörd skillnad för mig, när jag i december förmådde öppna mig för dess kraft. Det fungerade som det Välkommen till livet - möte, som jag borde fått när jag föddes.

Det öppnade en dörr. Plötsligt växte jag och blev mycket mer vuxen, nästan på nolltid. Jag insåg på ett djupare plan att jag faktiskt är vuxen att ta hand om mig och mitt sargade inre barn. Jag inser alltmer, om än inte till fullo, att jag inte är totalt beroende av och utelämnad till någon speciell person för att överleva. Därmed vågar jag gå in i relationer på ett mer öppet och sårbart sätt. Plötsligt sjunger ögonblicket allt oftare. Jag vågar ge mig hän mer och jag kan skaffa de möten jag behöver.

DJÄVULEN har ständigt tvingat ner mig i mina sår och hindrat mig att fly dem. Man måste vara i sina sår för att bli hel.

Numera kan jag se mening med, och med tacksamhet på mitt känslomässigt sett vidriga liv. T ex att jag under hela 70-talet, när jag var mellan 20 och 30 år gammal, ja även tidigare, var ständigt olyckligt kär. Det rev upp väldigt mycket psykisk smärta och nu efteråt förstår jag att det var mitt sätt att bearbeta och frigöra mig från en del av spädbarnssmärtan. Jag klarade mig genom "helvetet" och blev starkare. Mitt 80-tal blev sedan mycket lättare och gav mig nya krafter, som gjorde mig redo för nya strider med mer och djupare förträngd spädbarnssmärta under 90-talet. Och nu tror jag mig äntligen vara på väg in i den yttersta svagheten och den djupaste smärtan av att nästan ha blivit förintad under mina första levnadsmånader.

Nu ser jag djävulen mer som en vis gammal man, som visar mig och får mig att ta itu med verkligheten, sådan den är . Han hjälper mig att sluta vara ett hjälplöst offer och får mig att allt mer ta ett vuxet ansvar för mitt liv och mitt inre sargade barn.

Mina tre arketyper bildar tillsammans en funktionell familj. Den familjen symboliseras för mig mycket av en glasmålning av en underbar clownfigur, som min dotter gjort och som sitter på vårt sovrumsfönster. Jag ligger ofta i sängen och tittar på den. Den strålar av lekfulla klara färger, omsorg, värme och klokhet.

Som ett lekfullt, gråtande, skrattande BARN, så vill jag möta Dej.

Som en varm, omsorgsfull och klok MOR och FAR, så vill jag möta Dej.

Tobbe

Mars 2003

Kärlek eller döden (november 2003)

Jag dansade frigörande dans hela helgen 7 -9 november med ett trettiotal deltagare och ledaren Adam Barley. Jag har följt min kropp genom rädsla, ilska, sorg, glädje och medkänsla.

I en övning stod vi en och en inför övriga gruppen, som satt i en halvcirkel och skulle välja att säga ja eller nej inför gruppen. Jag hade bestämt ja innan jag gick fram, men efter att ha låtit blicken vandra längs ansiktena och sett att de flesta (liksom antagligen mitt) var avvaktande neutrala i sitt uttryck, tolkade jag det som ett nej från gruppens sida och valde då att säga nej. En omskakande upplevelse att så tydligt upptäcka att jag i mitt djup är så medberoende, ännu så fast i en hjälplös underkastelse inför min mammas obarmhärtiga övermakt. Men den smärtsamma upplevelsen var också en signal till förändring.

Vi jobbade sedan mycket med att dansa och uttrycka ja och nej till varandra i dansen. Jag upptäckte då att det är oväsentligt känslomässigt sett om båda säger ja eller nej eller om en säger ja och en säger nej. Det viktiga är att vi är absolut sanna mot varann. I ett möte lekte jag och min danspartner denna lek så autentiskt och sant att jag/ vi upplevde oss vara i ett tidlöst universum av total kärlek och enhet. En gång satt jag mitt emot en kvinna som grät medan jag kände mig glad och tacksam. Men oavsett att vi var i olika känslor blev det ett möte av stark närvaro och kärlek.

Dessa övningar visade mig så tydligt hur jag/ vi räddhågset försöker jämka samman våra känslolägen, trevande mumlar våra ja eller nej medan vi försöker finna ut den andres förväntningar. Så där smyger iallafall jag runt alltför mycket i de flesta av mina relationer t o m med min fru, fast allt mindre just med henne. Och vår kärlek blomstrar just av den senare anledningen alltmer.

Kärlek eller död åt relationen är min för dagen kaxiga paroll.

Men mest behöver jag gråta. Idag kom det ett visst flöde under någon halvminut och massor av spänningar släppte i ryggen mellan skulderbladen under en Rosenbehandling. Jag behöver gråta timmar, kanske dagar innan jag åter blir som en flod från källa till hav i mitt känsloliv.

Så bläddrade jag i en bok på biblioteket med följande visdomsord från toltekerna i Mexico:

Var alltid sann i Ditt tal
Ta ingenting personligt
Ta ingenting för givet
Gör alltid Ditt bästa

Inte ens dö fick jag (juni 2004)

När jag deltog i första träffen i Moving paths i mars kollapsade jag och föll samman inför övriga i gruppen. Sex gånger upprepades detta innan jag förstod att det var ett symboliskt försök att få bejakelse för en förträngd önskan att få dö. Jag upplevde inte att jag fick den bejakelsen av gruppen eller dess ledare. Däremot kom insikten till mig att jag inte längre behöver någon annans (dvs. mammas) tillåtelse för att gå in i detta döende.

Med denna insikt i bagaget begav jag mig på en dryg månads ensamretreat till gården där jag växte upp i Småland. Där arbetade jag i enlighet med Stefan Sundströms rader i Vitabergspredikan: "Du får bli din egen morsa. Du får bli din egen kram". Detta ledde till ett fördjupat nedträngande i smärta och död. Smärtan blev emellanåt så stark att jag lätt kan förstå de unga kvinnor, som skär sig i armarna för att få känna en konkret fysisk smärta, som kan dämpa kontakten med den inre smärtan. Jag balanserade smärtan med att ta till mig den ljuvliga våren, läsa en del, se på TV och lyssna på radio då och då.

En natt drabbades jag av en så pass kraftig panikattack att jag måste stiga upp ur sängen och jag satte mig också och spelade in en sista hälsning till min familj. Vad är nu detta för ett märkligt mönster? funderade jag. Jag känner något slags skuld och behov att urskulda mig inför mitt eget döende. Snart insåg jag hur det hänger ihop.

När jag var nyfödd kunde inte mamma alls bejaka mina känslomässiga behov och att jag gav uttryck för mina känslor. Det som för ett nyfött barn är dess hela värld vid sidan av mat och fysisk trygghet fanns alls inget rum för. Jag kämpade under ett par månader "ett världskrig med 60 miljoner döda" för mina behov och känslor, tills jag var en hårsmån från att dö. Men inför min död vaknade starka känslor av oro och skuld hos min mamma. Eftersom det späda barnet ännu upplever sig som ett med mamman, blev dessa känslor inom mig till ett förbud att dö.

Jag fick inte leva och jag fick inte dö. Jag blev förvandlad till en zombie, som skräckslagen och nertyngd, kom att stappla genom livet.

Idag, när jag är på väg att frigöra mig från denna förbannelse, kan jag intellektuellt sett vara tacksam att jag hindrades att dö. Den obearbetade smärtan som planterades i min kropp är dock ännu så stark att jag hellre i sympati med det olycksbarn jag en gång var, konstaterar att jag som nyfödd förnekades både liv och död.

Nu kan jag kaxigt välja mellan kärlek och död. Som nyfödd erbjöds jag varken eller.

Nu kan jag också uppleva kärlek, död och återuppståndelse. Ja, så ser hela min terapeutiska process ut. När jag möts och möter mig själv med kärlek, förmår jag ta till mig förträngd död och smärta och återföds till alltmer liv här och nu.

När jag släppte min strävan att få bejakelse för min egen död, så kom den till mig. Under den Nordiska Improvisations Festivalen i kontaktimprovisation i Stockholm fick jag under en workshop ett mycket starkt och smärtfyllt möte med en kvinna. Hon föreslog efteråt att vi skulle framträda med en duett under kvällens föreställning. Jag blev glad över erbjudandet, men avböjde eftersom jag tvivlade på att jag skulle kunna få kontakt med dessa känslor under en föreställning inför publik.

När vi så planerade inför föreställningen sa hon att hon tänkte göra ett solo och att jag var välkommen att hoppa in om andan föll på.

På kvällen när hon stod på scenen kände jag direkt att känslan fanns i både det jag såg och i det jag kände. Som Paulus skriver i det kända avsnittet om Kärlekens lov: "men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd." Jag stod där i mörkret vid sidan av scenen och kände att jag blev till fullo känd av henne där ute i ljuset. Jag läktes mycket i den stunden och lät henne vänta ganska länge, vilket hon gjorde tåligt och milt om än med underliggande hjälplöshet och desperation. När jag sedan gick in på scenen, dansade vi en kort duett, som slutade med att vi kollapsade och föll ner på golvet tillsammans.

Någon dag senare insåg jag att nu hade det hänt!

Den död jag sex gånger förgäves sökte få bekräftelse för i mars, blev nu i maj inte bara bekräftad, utan denna underbara kvinna följde mig ner i dödsriket och dog där tillsammans med mig.

-------------------------

När jag på väg hem från Stockholm sköt upp dörrarna till liggvagnskupén såg jag rakt in i ögonen på en vän, som jag ytligt sett inte alls känner och inte har träffat på ett år. Vi var båda mycket öppna och våra blickar tumlade runt i en ljuv brunn av gränslöst, tidlöst, kärleksfullt möte. Ett möte med Gud.

-------------------------

En gång föddes jag rakt ner i en grav. Nu finner jag allt oftare det nyfödda och läkande möte, som fyller mig med livslust och välbefinnande.

8 juni 2004

Torbjörn Gustavsson

Klipp, klipp i navelsträngen (november 2004)

En väldigt stark terapeutisk dansupplevelse fick jag i september, när jag blev ombedd att lämna den fasta grupp i frigörande dans, de 5 rytmerna, som jag tillhört under året. Vi var tolv i gruppen med Adam från England, som ledare. Jag hade betalat 19 000 kr för att delta i fyra drygt halvveckolånga dansmoduler.

Jag har dansat flera gånger tidigare med Adam. Han är krävande och vågar gå ut på djupa vatten, terapeutiskt sett. Samtidigt har han ständigt hackat på mig, visat och uttryckt mycket missnöje och haft örnkoll på mig. (Precis som min mamma) Jag hade stora förväntningar på kursen, eftersom jag betalat så mycket och det skulle bli en djup och omskapande resa.

Redan under första träffen i mars kände jag att Adam och gruppen inte i djupare mening accepterade mitt behov att tränga in i djup smärta och död. Jag kom dock samtidigt till insikt om att jag bara behöver mitt eget tillstånd för att göra så. Jag är inte längre sammanvuxen med min mamma, en insikt som på ett djupt plan innebar ett kraftigt klipp i den i mitt omedvetna mycket starka navelstängen till mamma.

Efter träffen i juni kände jag att jag gärna skulle lämna gruppen, eftersom det jag fick ut inte alls motsvarade vad jag betalat. Men jag hade skrivit ett kontrakt som innebar att inga pengar skulle betalas tillbaka om jag valde att avbryta kursen. Jag fortsatte alltså på träffen nu i september.

Efter uppvärmningsdans ett par timmar första kvällen, när vi satte oss i en cirkel, sa Adam, direkt och i den stunden totalt oväntat, att jag måste lämna gruppen, eftersom jag ställde mig vid sidan av gruppen och han inte ansåg sig kunna lära mig något mer. Jag sa att jag gärna lämnade gruppen om jag fick pengar tillbaka för den halva av kursen som återstod, men det skulle jag inte få. Jag sa att i så fall stannar jag… Jag upplevde också att alla utom två i den chockade gruppen, av rädsla och annat, direkt ställde sig bakom Adam. Jag stannade emellertid kvar och sov över i Stöcke bygdegård, där vi höll till, som jag tidigare brukat göra.

Efter några turer på morgonen backade Adam efter kursanordnaren Nalikas ingripande. (Hon var en av de två som direkt ville ta strid för att jag skulle vara kvar.) Vi rev det gamla avtalet och skrev ett nytt, som innebar att jag fick tillbaka halva kursavgiften. I hela denna konflikt, som borde skakat om mig i grunden och förvandlat min kropp till spagetti, var jag lugn och fast och jag hemföll inte en enda gång till aggressiva utfall, vilket är ett vanligt mönster hos mig. Inte heller klev jag in i någon offerroll. Jag var lugn, fast och stolt beslutsam i mitt handlande.

På den tid då vi levde i flockar under jägare- och samlarsamhället, var det närmast en dödsdom att bli utesluten ur flocken. Nu hände det. Det Damoklessvärd som mamma hela tiden höll över mig, som nyfött spädbarn och önskade fälla, men aldrig fällde, föll nu över mig genom Adams försorg. OCH JAG DOG INTE, JAG LEVDE. Genom att utesluta mig hade gruppen också uppfyllt min önskan att bejaka mitt behov av smärta och död, som jag tidigare känt att de inte ville acceptera.

12 november 2004

Tobbe