Texter från min gamla hemsida

För ett tag sedan upptäckte jag att den hemsida, som jag tidigare hade, (äntligen) har släckts ner. Jag har inte kunnat hantera sidan sedan 2005, men den har legat kvar orörbar i cyberrymden.
Nu är den alltså nedsläckt och tydligen är jag inte beredd att helt släppa taget om dessa texter och erfarenheter, eftersom jag nu låter dem återuppstå i denna blogg, som sannolikt inte kommer att uppdateras annat än med några bilder och andra finjusteringar.
Mitt nuvarande bloggande sker här.

Två timmars överdos och tankar på döden (maj 1995)

Vad konstig du är, sa min älskade. Jag är glad, svarade jag skamset. Glad mitt i blanka vardagen. Nyss hade jag slagit upp ordet prosaisk i Svenska akademins ordlista. "Vardaglig, torr, platt" stod det. Alltså. Glad mitt i blanka vardagen.

Klart opassande.

Ordförklaringen måste ha skrivits av någon, som ännu inte haft sin första panikångestattack. Jag hade min, i form av en inbillad hjärtinfarkt, för ett halvår sedan. Dessförinnan var även min vardag torr och platt. Livet hade förvandlats till en transportsträcka. Stort och smått, semesterresor och tandborstning, tog jag mig genom med stress i kroppen. Förmågan att koppla av var förlorad. Ständigt drev jag på mig själv från morgon till kväll. Sju dagar i veckan. Även utan tvingande yttre anledning. Ständigt på språng ..... men vart ?

Min kris gav bara ett omedelbart besked, som med fruktansvärd kraft genomskalv hela min varelse. Så småningom kom jag att inse att psykoanalytikern Rollo May har rätt, när han i boken "Ropet på myten" lovordar vardagen och Sisyfosmyten. Liksom solen stiger och sjunker varje dag, rullar Sisyfos sin sten uppför kullen, bara för att se den rulla ner igen. Han ger aldrig upp utan ägnar sig ständigt åt att skapa ett bättre liv. Albert Camus skriver om Sisyfos: Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Nu denna ljuva majdag lämnade familjen mig för en eftermiddag. Först sov jag ett par timmar. Sen steg jag inte upp. Läste inte tidningen. Klippte inte gräset. Rensade inte rabatten. Skrev inte brevet. Tvättade inte håret. Satte inte på radion. Njöt inte vårsolen. Jag låg kvar i sängen. Mindes att Per Ragnar skrev någonstans att några minuter varje dag bör ägnas åt stilla eftertanke. Gärna på döden.

Jag tog en två timmars överdos. Jag tänkte på döden. Jag tänkte på gravsten och aska. Jag tänkte på livet utan mig. Så småningom dök en hädisk tanke upp: Jag är nöjd med mitt liv. Det var ingen liknöjd, oengagerad tanke, utan ett stridsrop. Missnöjet företräder i bästa fall ett väsentligt särintresse, men leder oftare till magsurt gnäll. Den nöjdes engagemang är oförtröttligt. Målets sötma finns redan i hans gom. Han har lärt sig skilja mellan vin och vatten.

Vi lever i en häxkittel av produktion, konsumtion och prestation. När jag trycker på tangentkappen sker en omedelbar utmatning på bildskärmen. På samma sätt blir våra liv en serie allt snabbare in- och utmatningar. Vad händer i vårt inre, vårt jag mellan dessa ständiga in- och utmatningar?

Reflektionen; eftertanken är satt på undantag i vår kultur. För min del krävdes en livskris för att jag skulle återfå förmågan att sjunga vardagens lov, i varje por njuta vårens ankomst och alla naturens skiftningar samt finna ro och vila i mitt arbete och liv.

Farshult 23-30 maj 1995

Torbjörn Gustavsson

Om det oälskade barnet inom mig (mars 1997)

Det har hänt vidunderliga saker.

Även om den starkaste upplevelsen nu lagt sig något, så har jag uppnått en oåterkallerlig insikt av djuppsykologisk karaktär. Jag fick kontakt med det lilla oälskade barnet inom mej.

En rejäl influensa utlöste det hela, men den stora terapeuten var min dotter,5år. Hon hade en tid skrivit lappar till mej: PAPAJAÄLSKADEJ, vars djupare innebörd jag då inte förstod, men när jag var sjuk, blev även min dotter sjuk. En natt fick hon en feberkramp, fast det begrep inte jag, som trodde att hon satt något i halsen och höll på att kvävas, eftersom hon satt och åt fil m musli när det hände.

Jag rusade upp, bar henne upp och ner och dunkade henne i ryggen. Resultatlöst! Jag var övertygad att hon skulle dö, men när krampen var över, levde hon. Ur denna känslomässiga berg- och dalbana, strömmade någon dag senare in i mitt medvetande: ETT BARN ÄLSKAR SINA FÖRÄLDRAR TOTALT OCH ORESERVERAT (Har inget val). När jag uppfylldes av denna känsla, upptäckte jag mitt inre oälskade barn, som hindrat mej att ta till mej mitt barns kärlek: Detta mitt lilla inre oälskade barn vågade inte ta till sig kärleken, eftersom det kände sig oälskat.(Varför det känner sig oälskat vet jag inte) Det vågar inte lita på, ta till sig kärleken, har blivit sviket, känner sig inte värt att älskas. Och detta sitter djupt ner i det omedvetna, men har i hög grad styrt mitt vuxna liv, som också länge handlade om att bekräfta det inre barnets bild av sig själv som oälskat.

Någon som saknar liknande upplevelse kan säja att detta är flum, men det är fakta som förklarar mycket och insikten har förändrat mej radikalt på ett känslomässigt plan. Med denna nya insikt såg jag på teckningar min dotter gjort, som hänger i vårt sovrum. Ett år har de suttit på väggen. En figur har två par armar, ett par med taggar. Plötsligt ser jag att det är mej hon har ritat av. Min ytkärlek har åtföljts av en djupare aggression (som jag oftast har hållit tillbaka, mestadels inte ens varit medveten om), ty hon har konkurrerat med mitt inre oälskade barn, som har tre tydliga drag:

• Det försöker vara till lags för att få kärlek, men innerst inne vet det att det kommer att bli besviket (rädslan för det är iallafall stark). Här ligger aggressionen på lut.

• Eftersom det vet att det kommer att bli besviket, har mitt inre barn/jag inte vågat ta till mig min frus och min dotters kärlek. Den stämmer inte med det inre oälskade barnets självbild. I stället har jag hetsigt jagat vidare efter kärlek där den är närmast omöjlig att finna. (Vad kan vara bättre än att vara lärare i det sammanhanget!) Mitt intensiva leverne har alltså i första hand inte varit ett sätt att fly dödsångest, vilket var min förra insikt, utan främst mitt inre oälskade barns jakt efter kärlek.

• För det tredje behöver barnet trösta sig. Jag har längtat hemifrån, efter ett biobesök, en egen cykeltur, att sjunka ner framför ett dåligt TV-program, när övriga familjen har somnat. Jag har ätit för mycket och tröstätit godis. Detta tröstande har fått skuldkänslor att växa och kolliderat med behovet att vara till lags.

Sedan detta togs upp i mitt medvetande har det bara funnits kärlek, total och ogrumlad för min familj. (Jag förstår plötsligt vad den kristna frälsningsupplevelsen handlar om.) Nej, inte helt sant. Det fanns ett steg emellan. Dan efter att jag fått insikten, kände jag att jag förlorat kontakten med mitt oälskade barn och den djupa, äkta kärleken. Snabbt skyndade jag till husläkare Peter för att få remiss till en terapeut, men samtalet med honom öppnade kontakten igen. När jag kom hem, grät jag ordentligt. Oh, vad skönt!

En blandning av sorg över mitt oälskade inre barn och glädje över min fru och dotters kärlek vällde ur mej. Så ser resan jag påbörjat ut hittillls. Naturligtvis vill jag vidare. Hur och när uppkom mitt inre oälskade barn? Varför sörjde jag inte mina föräldrars död ? Att pappa hade detta oälskade barn inom sig är jag övertygad om. Och det går i arv. Osvikligt om man inte kan plocka fram barnet, dess sorg och smärta och sedan hela det med kärlek här och nu.

Jag har fått mer av det inre lugn, jag jagat efter, men fann först när jag stannade upp och öppnade mitt hjärta för mitt barns kärlek. Jag skulle kunna brista ut i lovsång till barnen, som vi lönar så illa, fast de sitter inne med sanningen om oss, som vi senare lär oss dölja. Det är en kuslig sanning att många oälskade män (och kvinnor) kommer långt i sin fåfänga kärleksjakt. De styr och ställer över världens öden. De besitter jorden, men djupt nere i deras omedvetna sitter ett oälskat barn och gråter.

Nu låter det som jag tolkar in hela världshistorien i mitt nyvunna perspektiv. Så är det naturligtvis inte, men det hör till bilden.

Jag har fortsatt min inre resa. I skrivande stund känns den som det viktigaste och omistligaste mitt liv hittills bjudit. Men mycken gråt är ännu ogråten.

Tobbe

25 mars 1997

Rapport från en kurs i mental sopåtervinning (december 1997)

I slutet av november deltog jag i min bästa fortbildning någonsin. Kursen hette "Om relationer" och hölls på Meditationsgården utanför Rättvik. Kursgården drivs av en fristående stiftelse med anknytning till Svenska kyrkan.

Utgångspunkten för kursen var att vi möter andra människor utifrån mönster, som vuxit fram i barndomen. Arbetsmetoden utgick från psykosyntesen, en humanistisk vidareutveckling av psykoanalysen (analys = sönderdela, syntes = sätta samman).

I en lugn, trygg atmosfär arbetade vi femton, som ingick i gruppen. Vi mediterade och ritade bilder, som vi delade parvis inom gruppen. Meditationerna och bilderna handlade om situationer där vi känt oss resp. inte känt oss accepterade, vår familj och uppväxtmiljö, vårt sätt att möta andra människor osv.

Tidigt lärde jag mig av föräldrar, kamrater och lärare att försöka dölja min svaghet. När jag förmår närma mig och acceptera denna svaghet, uppstår en förunderlig känsla av befrielse, ödmjuk styrka och skapande "flow". Aldrig har jag upplevt så mycket positiv energi frigöras i en grupp som uppe i Rättvik.

Min yrkesmässiga önskan är att i framtiden få möjlighet att uppleva en liknande frigörelse tillsammans med arbetskamrater. Utan tvekan den bästa fortbildning jag kan tänka mig för arbetslagen och en utmärkt fortsättning efter kurserna i mental träning.

Jag önskar alla ett skönt jullov med följande citat ur den nyutkomna boken "Med människan" av den finländske teologen och terapeuten Tommy Hellsten:

"Den primära uppgiften för en människa som har som yrke att hjälpa andra är att själv må bra. Ingenting är så viktigt som att se till att hon själv mår bra." (s.30)

"Som små barn var vi ännu, men i något skede förlorade vi medvetenheten om vårt värde och började köpa det med hjälp av prestationer. Vi vilade inte längre i vårt liv utan började bära det och tog det i våra händer i stället för att vara i dess händer. Vi förlorade kontakten med det eftersom människorna i vår omgivning inte såg det. De kunde inte se att vi hade rätt att finnas till och därför kunde de inte leda oss till vårt eget liv.

De började ställa villkor för vår rätt att finnas till. De sade åt oss att vi duger om..., vi räcker ifall..., vi blir godkända sedan när... Med otaliga, subtila signaler lät de oss förstå att vår rätt att finnas till i livet inte alls är så säker. Vi måste först förändras, bli klokare, vackrare, lydigare, flitigare och snällare.Vi trodde dem. Eftersom något i oss samtidigt visste att vi hade rätt att finnas till och att leva, började vi söka den rätten. Vi försökte bli snällare, flitigare, lydigare och klokare. Vi tänkte att sedan när vi uppfyller villkoren, då kommer vi att bli accepterade, då får vi vila, bara vara.

Men så gick det inte. Ingenting räckte. Vi nådde aldrig vårt värde med våra prestationer och fick aldrig heller rätt att finnas till hur vi än ansträngde oss. Vi ansträngde oss så hårt att vi lärde oss leva ovanför oss själva och vi var hela tiden rädda att falla ner i värdelöshetens avgrund. Vi förstod aldrig att vi efter fallet skulle ha fallit ner i oss själva och inte i någon avgrund." (s39f)

Tobbe

december 1997

Min barndom - en dikt (november 1998)

blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv. Tobbe/98

Om vikten av att andas... (mars 1999)

I lördags var jag med om något underbart. Jag deltog i en
gruppsession i holotropisk andning , en utvecklad form av frigörande
andning. På förmiddagen andas halva gruppen
(ca 3 tim) och övriga "sitter" dvs finns till hands för att hålla
mot, hålla om, trösta osv allt efter de behov som uppstår. Man andas
djupare och snabbare än vanligt till suggestiv musik.
Marie, en terapeut från Stockholm var här. Vi var bara tre
deltagare och det kostade 1000 kr/person.

Det var makalöst hur försvaren löstes upp och känslor frigjordes.
Hela tiden var jag intellektuellt närvarande, men känslorna levde
sitt eget liv.
Jag hade väntat mej att få gråta mycket och det fick jag förvisso.
Mer än någonsin tidigare. Men mest av allt gapskrattade jag och det
var ingen reaktionsbildning , utan en jublande livsglädje som
sprudlade fram. Jag var lilla Torbjörn som låg i sin barnvagn och
tjöt av skratt. Hela livet har jag gått omkring och "hållit andan";
oroligt väntande på att livet ska tas ifrån mig, att jag inte ska få
finnas och att känna djup livsglädje blev för mig helt förbjudet vid
späd ålder. Men nu fick jag känna den med besked.

Vidare kändes det som jag låg och födde barn. Starka
muskelsammandragningar, men ingen smärta. Jag fick "orgasm" med hela
kroppen (dock inte med underlivet).

Det hela var ett hårt arbete, men det skänkte i mellanperioder en
mycket djup avslappning och vila. Jag hade gärna velat ligga kvar på
den madrassen resten av livet...... Aldrig har jag känt mig så hel.

När jag tidigare haft starka känsloupplevelser har de gjort mig
uppjagad, rädd och skuldtyngd, men nu hände inget av detta. Jag kände
mig efteråt lugn, integrerad och harmonisk. Och mycket ledsen. Jag
kom närmare den djupa sorg, den kroniska depression jag bär med mig
sedan barndomen.

Under eftermiddagen var vi tre som satt för en tjej som andades. Det var en mäktig
upplevelse. Att se en människa genomgå djupa smärtor, utan att jag
själv blev förfärad var välgörande. Allt hon kände var av godo. Hon
frigjorde sig från förträngda känslor. Hennes ansikte förvandlades
och blev det vackraste ansikte jag någonsin sett. Hon genomskalvs av
ilska och reste sig som en stolt amazon i transcen. (Efteråt
berättade hon att hon genomfarits av generationers samlade
kvinnovrede). Jag fick bevittna en psykologisk födelse och samtidigt
bistå med tröst och värme.

Detta är utan tvekan steg tre i mitt arbete; den känslomässiga
förlossningen; en vårflod. Och det är underbart att se hur länkarna
hakar i varandra. Via ACOA fann jag Rosenterapin
och på dörren mitt emot Rosenterapimottagningen satt lappen om
holotropisk andning...

Att börja sitt terapeutiska arbete med holotropisk andning är nog
inte lämpligt. De kaotiska känslostormarna kan säkert bli skrämmande
och onödigt omskakande. Å andra sidan vill man snabbt fram, kan man
få en rivstart... Fast ibland händer ingenting. Man kanske bara
smiter från känslorna och somnar... Det finns inga genvägar genom försvaren och bra är det.

Andningen måste kompletteras med "förståelseterapi". Men den delen
upplever jag just nu att jag har avklarad, tack vare mitt slipade
intellekt, min ihärdiga viljestyrka och alla fina, varma människor
som har stöttat mig på vägen. Tack!


16 Mars 1999

Detta förbannade allt eller inget (december 1999)

Det gränslösa är omänskligt; icke-mänskligt. Endast två ting är gränslösa; allt och inget. Människan är till sin natur begränsad i tid och rum. Ändå spelar allt eller inget en stor roll i våra liv. Varför ?
Alltför ofta blev jag i barndomen tillintetgjord av min omgivning. Ett ord, en blick, en suck kunde räcka. Jag kände smärtan och utplåningens svalg öppnades. Jag avskydde att vara utlämnad och maktlös, totalt beroende av vuxenvärlden. Hänvisad till underkastelse eller undergång. Så upplevde jag i djupare mening alternativen.
Detta hotande intet undergrävde min tillit till andra människor. Jag längtade, drömde, fantiserade och strävade mig ut ur det hotande intet, ut i dagdrömd allmakt, där jag dikterade villkoren.
Skådespelerskan Anna Pettersson skildrade en liknande upplevelse i sitt Sommarprogram
i juli 1998:
"Alla har ett monster inom sig. Och de som går runt och tror att de inte har det, har nog de största och värsta monstren av oss alla.
Jag träffade mitt monster för första gången när jag var sju år. Alla vuxna människor, som fanns runt omkring mig, talade om hur söt och gullig jag var. De sa att jag hade ett mjukt och behagligt sätt och de kallade mig för "Solstrålen". Jag tror det är sånt man säger om små blonda flickor, som lärt sig att vara tysta i rätt ögonblick och le på det där alldeles förtjusande, lite blyga sättet, samtidigt som de i ögonvrån har full kontroll över vad som händer med den oöppnade Twistpåsen på bordet. Jag log och tindrade och tackade artigt för godiset jag blev tillstucken.
Och sen gick jag hem och dödade mina dockor. Ingenting kunde överträffa den oförställda njutning, som min lilla sjuåriga kropp genomfors av, när Snobben hjärtopererades eller när Ken hamnade under gräsklipparen. Och när näsborrarna fylldes av doften inne i bastun, så kände jag den där kittlingen i magtrakten. Doften av Cindy, av helt vanlig plast, som långsamt smälter på bastuaggregatet och droppar, som tårar ner i helvetet och fräser till innan de stelnar."
Så lever de i oss. Det självutplånande offret och den vällustige hämnaren; inget och allt. Sida vid sida i vår kropp. Sjuåringen blir vuxen och hämnarens förmåga och de tillgängliga redskapen blir allt kraftfullare, allt mer förgörande. Under vissa betingelser blir konsekvenserna våldsorgier och vidriga folkmord, en kedjereaktion av förkrossande förintelse och extatiska allmaktsexcesser.
Strävan efter allmakt; gudomlighet, driver oss ut ur Paradiset. Det lär oss redan Bibelns skapelseberättelse. Men hur kommer jag ur allt eller inget- förbannelsen?
Den som i barndomen blev känslomässigt tillintetgjord, måste återknyta kontakten med sina äkta känslor och behov. Det innebär en smärtsam, gradvis och livgivande återfödelse. Jag måste, likt Odysseus, ta mig genom tillintetgörelsens och allmaktens hotfulla och lockande bländverk, vilket ingen frivilligt gör. Endast en livskris erbjuder möjligheten att träda in i det underbara "Lagom är bäst" - landet. Jag återfår en sund kontakt med det bl a Sara Lidman kallar lifsens rot; vreden och kärleken. Därmed skapas de personliga förutsättningarna för att jag ska kunna ta ansvar för mitt liv och leva med respektfulla och öppna gränser. Leva och låta leva. Söka vinnare och vinnare- lösningar i stället för att bara se vinnare eller förlorare. Det är de psykologiska förutsättningarna för den kommunism jag strävar efter. Jag har förmått ta några steg för att hos mig själv skapa dessa förutsättningar, och det har gjort underverk för mitt liv.
Dessutom har jag, i vissa sällsamma, djupt personliga och samtidigt utompersonliga ögonblick, upplevt att "någon slagit upp ett hål" rakt in i den kosmiska evigheten. In i det gränslösa, energigivande allt och inget. Bästa tänkbara mylla för vardagens "lagomlighet".
1999-12-17