tisdag 21 december 2010

Om vikten av att andas... (mars 1999)

I lördags var jag med om något underbart. Jag deltog i en
gruppsession i holotropisk andning , en utvecklad form av frigörande
andning. På förmiddagen andas halva gruppen
(ca 3 tim) och övriga "sitter" dvs finns till hands för att hålla
mot, hålla om, trösta osv allt efter de behov som uppstår. Man andas
djupare och snabbare än vanligt till suggestiv musik.
Marie, en terapeut från Stockholm var här. Vi var bara tre
deltagare och det kostade 1000 kr/person.

Det var makalöst hur försvaren löstes upp och känslor frigjordes.
Hela tiden var jag intellektuellt närvarande, men känslorna levde
sitt eget liv.
Jag hade väntat mej att få gråta mycket och det fick jag förvisso.
Mer än någonsin tidigare. Men mest av allt gapskrattade jag och det
var ingen reaktionsbildning , utan en jublande livsglädje som
sprudlade fram. Jag var lilla Torbjörn som låg i sin barnvagn och
tjöt av skratt. Hela livet har jag gått omkring och "hållit andan";
oroligt väntande på att livet ska tas ifrån mig, att jag inte ska få
finnas och att känna djup livsglädje blev för mig helt förbjudet vid
späd ålder. Men nu fick jag känna den med besked.

Vidare kändes det som jag låg och födde barn. Starka
muskelsammandragningar, men ingen smärta. Jag fick "orgasm" med hela
kroppen (dock inte med underlivet).

Det hela var ett hårt arbete, men det skänkte i mellanperioder en
mycket djup avslappning och vila. Jag hade gärna velat ligga kvar på
den madrassen resten av livet...... Aldrig har jag känt mig så hel.

När jag tidigare haft starka känsloupplevelser har de gjort mig
uppjagad, rädd och skuldtyngd, men nu hände inget av detta. Jag kände
mig efteråt lugn, integrerad och harmonisk. Och mycket ledsen. Jag
kom närmare den djupa sorg, den kroniska depression jag bär med mig
sedan barndomen.

Under eftermiddagen var vi tre som satt för en tjej som andades. Det var en mäktig
upplevelse. Att se en människa genomgå djupa smärtor, utan att jag
själv blev förfärad var välgörande. Allt hon kände var av godo. Hon
frigjorde sig från förträngda känslor. Hennes ansikte förvandlades
och blev det vackraste ansikte jag någonsin sett. Hon genomskalvs av
ilska och reste sig som en stolt amazon i transcen. (Efteråt
berättade hon att hon genomfarits av generationers samlade
kvinnovrede). Jag fick bevittna en psykologisk födelse och samtidigt
bistå med tröst och värme.

Detta är utan tvekan steg tre i mitt arbete; den känslomässiga
förlossningen; en vårflod. Och det är underbart att se hur länkarna
hakar i varandra. Via ACOA fann jag Rosenterapin
och på dörren mitt emot Rosenterapimottagningen satt lappen om
holotropisk andning...

Att börja sitt terapeutiska arbete med holotropisk andning är nog
inte lämpligt. De kaotiska känslostormarna kan säkert bli skrämmande
och onödigt omskakande. Å andra sidan vill man snabbt fram, kan man
få en rivstart... Fast ibland händer ingenting. Man kanske bara
smiter från känslorna och somnar... Det finns inga genvägar genom försvaren och bra är det.

Andningen måste kompletteras med "förståelseterapi". Men den delen
upplever jag just nu att jag har avklarad, tack vare mitt slipade
intellekt, min ihärdiga viljestyrka och alla fina, varma människor
som har stöttat mig på vägen. Tack!


16 Mars 1999

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar